Jag faller
Denna smärta, denna sorg
Varje sekund som går
Gör att tankarna blir hemskare
Så trött, Så ensam.
Vart fanns ni när mitt liv dog?

Mina själ är död
Mina ögon kan inte längre le
Hatet, Vreden
Varje dag som går
Är jag glad för att jag överlevt

Ni kommer aldrig få se
Det som vilar inom mig

Ni skulle aldrig förstå
Ni ser det ni vill se
Det här är sanningen
Sanningen om mitt liv
Om smärtan
Om vad ni har gett mig

Önskan om att vreden ska försvinna
Fortsätter att endast vara en dröm
Jag kan inte låta bli
Förlåt mamma och pappa,
Men jag kan inte säga att jag älskar er längre

Texten får mig fortfarande att gråta. Jag minns smärtan redan innan jag träffade P. Hur bortglömd jag kände mig, hur det kändes som att allt annat kom före mig. Äldsta barnet ska väl klara sig själv?

Ni kanske undrar varför jag flydde från er, eller varför det var så lätt att släppa allt och bara försvinna bort från er? För jag kände mig inte älskad och det gör jag fortfarande inte. Jag släpper aldrig min stolthet och ber om hjälp om det inte är en rejäl kris. Ni kommer aldrig förstå, ni kommer aldrig få veta hur det känns. Hur hemskt känns inte det? Att inte lita på sina föräldrar? Att känna sig så otroligt sviken och bortglömd.

Ni tror att det var P som tog mig ifrån er, men det är inte hela sanningen. Ni släppte mig redan långt innan. E och L var alltid viktigare de fanns ju alltid där, de flydde inte, de fick aldrig veta den förbannade hemska sanningen mellan er två, mina föräldrar. Ni skadade mig genom att berätta allt. Jag vill inte veta, jag vill inte se. Jag önskar jag bara kunde försvinna... Jag är ju ändå bortglömd utav en utav de viktigaste personerna i mitt liv, som inte ens förstår vad jag går igenom eller hur jag mår...