Jag har hela tiden under den här perioden fått höra att det är okej att känna, att det är okej att vara arg, förbannad, hata, vara ledsen, att gråta... Och att det är okej att vara glad och att skratta.

Jag vill inte hata, jag vill inte vara arg... Men ändå gör jag det.

Jag hatar dig för att du tog 5 år av mitt liv, 5 år utav de viktigaste åren i mitt liv. De åren som var till för att forma mig som människa, de år då jag skulle leva livet. Du förstörde hela mig, hela min själ. Du tog allt jag hade och kastade det ner i smutsen. Jag tyckte först att jag var svag som gav efter och lät dig göra så här mot mig. Men jag var aldrig svag, jag var stark nog att stå emot och klara det och ändå fortsätta leva trots att du förstörde hela mig. När allting var över och du försvann ur mitt liv så stod jag där ensam och svag. Kände mig som ett barn igen och var tvungen att lära mig allt igen. Vet ni hur svårt det är att lära sig att tänka själv och ta hand om sig själv när man spenderat så många år med att leva efter någon annans önskemål och bara tagit hand om honom? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vet fortfarande inte det. De flesta skulle nog säga att jag ska vara glad att jag lever och att jag är stark osv, men jag önskar att jag inte hade klarat mig igenom det för jag är så trött. Så trött hela tiden. Och alla andras liv runtomkring mig går vidare och rullar på, medan det känns som om att mitt liv står stilla.

Jag orkar inte sträcka mig ut och be om hjälp när jag känner mig så här ensam. Kan inte sluta gråta.

 

Vill inte minnas allting, jag vill inte behöva minnas alla ord, alla slag. Kan ni förstå hur det känns att hela tiden återuppleva allting i ens huvud? Varje dag behöva minnas allt, minnas precis hur det kändes just då när han gjorde de saker han gjorde.. Min balkongdörr.. får mig att minnas när han stod i öppningen och rökte och sa att ingen annan någonsin skulle vilja ha mig, att jag var så värdelös på allt. Och hur han sedan rusade in och drog tag i mitt huvud och hår och slängde ner mig på golvet och sparkade på mig..

Ingen kan förstå alla de här minnena jag har i mitt huvud. Första gången han slog, de första 2 åren då jag desperat försökte få reda på varför han var så arg och vad jag hade gjort och jag var så förrvirrad. Jag grät och frågade varför medan han puttade ner mig på golvet och sparkade på mig eller tryckte upp mig mot en vägg och försökte strypa mig för att få mig att sluta skrika eller försökte kväva mig med en kudde i sängen. Alla gånger jag minns...Jag minns allt. Snälla låt mig få glömma..