Kanske borde skriva mer, men det är inte alltid som orken finns eller lusten.

Jag känner mig så vilse och som att allt är så hopplöst. När jag får höra från min familj att jag klarar det eller att det inte alltid är lätt men att de finns där så blir jag bara ännu mer ledsen... För vad händer om jag inte orkar? Vad händer om jag inte vill mer?

Jag håller mig undan från folk för att undvika att bli sårad, saker kan göra så otroligt ont..

Och jag känner mig nog ensammast i världens just nu.. Jag vet att min familj säger att de finns där, men jag känner mig bara så bortglömd, som att jag är en där personen som aldrig passar in med dom. Som inte är tillräckligt rolig eller trevlig för att träffa eller prata med..

Är rädd att det snart blir så illa att jag inte ens vill träffa dom längre, för att jag skäms och tycker det gör så ont att träffa dom och känna mig så utanför.. Jag har missat 5 år av deras liv, inte varit med på saker och nu finns jag där och är alldeles ensam och praktiskt taget skriker efter att de ska märka mig igen..'

Tänk om jag ger upp och ingen skulle bry sig? Om jag försvinner så känns det i princip som att det inte skulle spela någon roll i någons liv iaf för alla har så många runtomkring sig.

Det känns som att jag förlorar och har förlorat allt i mitt liv, och jag klamrar mig fast med allt jag har vid de som fortfarande finns kvar. Men vem märker någon som står vid sidan av och inte orkar säga nånting?

 

Igår när jag kom hem så hade jag sån ångest, ställde mig i duschen i hopp om att kunna slappna av.. Ett stort misstag. Paniken kom och jag fick klamra mig fast vid handtaget i duschen för att kunna hålla mig uppe. Panikångestattack..i 2 timmar.. tog mig ut ur duschen men hamnade på golvet i vardagsrummet och bara låg och rullade runt ihop krupen. Med rädsla för att jag skulle göra något dumt så gick jag och la mig och trodde det skulle bli bättre när jag vaknade. Jag hade helt fel.. När jag vaknade idag så kändes allting likadant.

Gjorde som jag brukar göra och samlade ihop mig och gjorde mig i ordning och gick ner på stan för att kolla på när pappa och Carina sprang.. Men det hjälpte inte, jag kände mig inte som mig själv och kände mig så nedstämd hela tiden. Gick hem och försökte hålla tillbaka tårarna hela vägen hem.

 

Hatar speglar, för varje gång jag går förbi en så vet jag varför ingen någonsin skulle kunna tycka om hela mig..Hur kan någon tycka om nånting som ser så hemskt ut?

 

 

Snälla låt mig bara få stanna inne i min lägenhet resten av mitt liv, jag vill inte gå ut någe mer..

 

 

Paint yourself a picture
Of what you wish you looked like
Maybe then they just might
Feel an ounce of your pain

Come into focus
Step out of the shadows
It's a losing battle
There's no need to be ashamed

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you got
That you are not your skin

When they start to judge you
Show them your true colors
And do unto others
As you'd have done to you

Just rise above this
Kill them with your kindness
Ignourence is blindness
They're the ones that stand to lose