Jag och fredagar verkar inte gå ihop alls. Förstår inte ens varför. De senaste 4 fredagarna har varit riktigt dåliga dagar för mig. Kanske för att jag kämpar i en hel vecka med att hålla humöret upp och försöker orka så mycket som möjligt, och sen så fort det blir helg så släpper allting. Vill bara sova ikväll igen, så har tagit sömntabletterna redan och om nån timme eller två så lär jag ligga och sova.

Att bli så här hysteriskt ledsen och må så dåligt att man helst utav allt skulle vilja dö, gör mig så otroligt trött.

Sen att det finns människor runtomkring mig som inte kan förstå, utan hela tiden bara tjatar om att jag ska förstå. Känns som att jag ändrar mig gång på gång och försöker medan andra människor fortsätter och vara precis likadana. Varför försöker jag ens när det bara gör mig ledsen i slutändan? Jag kan inte ändra på nånting ensam...

Så nu tänker jag ta min fina spelningslista på spotify (V.I.D = Vill inte dö), som jag speciellt gjort för såna här dagar, och lägga mig i sängen och bara gråta.

 

Det finns en video på youtube, med en dikt som jag tycker är så underbar men sorglig.

Tänkte att nån kanske ville läsa den och försöka förstå. Finns en enda mening som jag inte tycker om "Maybe then you would always think about what you say to me". Känns som att det är nått jag inte vill att någon ska göra.

 

 

Det finns dagar då allting bara känns helt hopplöst och de är de dagarna jag alltid känt att jag bara vill kasta in handduken och ge upp och skita i allting.

Jag brukar oftast hoppas på ett mirakel och att det nån gång ska inträffa precis när jag behöver det.

Och vid ett par tillfällen nu så har det varit 2 vänner som hade precis rätt tajming. Jag kan inte begära bättre vänner än det jag har <3

Det jobbiga är bara att jag får så dåligt samvete för att jag ibland känner att jag inte orkar med livet. Känns som att jag sviker dom.

Nu ikväll har jag sällskap (via sms dock) utav min underbara vän som jag känt i 10 år och det har betytt allt. Allt han säger är bara perfekt och jag vet inte vad jag hade gjort ikväll om jag inte hade haft honom. Önskar bara att han fanns närmare och att det kunde vara som förr att man bara kunde dra ut och träffas och prata och bara ha kul. Saknar honom hela tiden. Var nu dessutom 3 år sen vi träffades sist och det känns som en evighet. Och att ha en vän som under 10 år har betytt så mkt och som vet verkligen allt som har hänt en och sen inte träffa den personen på 3 hela år? Det gör ont..

 

Kanske borde skriva mer, men det är inte alltid som orken finns eller lusten.

Jag känner mig så vilse och som att allt är så hopplöst. När jag får höra från min familj att jag klarar det eller att det inte alltid är lätt men att de finns där så blir jag bara ännu mer ledsen... För vad händer om jag inte orkar? Vad händer om jag inte vill mer?

Jag håller mig undan från folk för att undvika att bli sårad, saker kan göra så otroligt ont..

Och jag känner mig nog ensammast i världens just nu.. Jag vet att min familj säger att de finns där, men jag känner mig bara så bortglömd, som att jag är en där personen som aldrig passar in med dom. Som inte är tillräckligt rolig eller trevlig för att träffa eller prata med..

Är rädd att det snart blir så illa att jag inte ens vill träffa dom längre, för att jag skäms och tycker det gör så ont att träffa dom och känna mig så utanför.. Jag har missat 5 år av deras liv, inte varit med på saker och nu finns jag där och är alldeles ensam och praktiskt taget skriker efter att de ska märka mig igen..'

Tänk om jag ger upp och ingen skulle bry sig? Om jag försvinner så känns det i princip som att det inte skulle spela någon roll i någons liv iaf för alla har så många runtomkring sig.

Det känns som att jag förlorar och har förlorat allt i mitt liv, och jag klamrar mig fast med allt jag har vid de som fortfarande finns kvar. Men vem märker någon som står vid sidan av och inte orkar säga nånting?

 

Igår när jag kom hem så hade jag sån ångest, ställde mig i duschen i hopp om att kunna slappna av.. Ett stort misstag. Paniken kom och jag fick klamra mig fast vid handtaget i duschen för att kunna hålla mig uppe. Panikångestattack..i 2 timmar.. tog mig ut ur duschen men hamnade på golvet i vardagsrummet och bara låg och rullade runt ihop krupen. Med rädsla för att jag skulle göra något dumt så gick jag och la mig och trodde det skulle bli bättre när jag vaknade. Jag hade helt fel.. När jag vaknade idag så kändes allting likadant.

Gjorde som jag brukar göra och samlade ihop mig och gjorde mig i ordning och gick ner på stan för att kolla på när pappa och Carina sprang.. Men det hjälpte inte, jag kände mig inte som mig själv och kände mig så nedstämd hela tiden. Gick hem och försökte hålla tillbaka tårarna hela vägen hem.

 

Hatar speglar, för varje gång jag går förbi en så vet jag varför ingen någonsin skulle kunna tycka om hela mig..Hur kan någon tycka om nånting som ser så hemskt ut?

 

 

Snälla låt mig bara få stanna inne i min lägenhet resten av mitt liv, jag vill inte gå ut någe mer..

 

 

Paint yourself a picture
Of what you wish you looked like
Maybe then they just might
Feel an ounce of your pain

Come into focus
Step out of the shadows
It's a losing battle
There's no need to be ashamed

Cause they don't even know you
All they see is scars
They don't see the angel
Living in your heart

Let them find the real you
Buried deep within
Let them know with all you got
That you are not your skin

When they start to judge you
Show them your true colors
And do unto others
As you'd have done to you

Just rise above this
Kill them with your kindness
Ignourence is blindness
They're the ones that stand to lose

Ångesten är skyhög och jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Allt känns bara så hopplöst, inget verkar kunna få bort den. Vill bara försvinna, för jag orkar inte.

Kom på idag att jag inte tittar på tv längre, utav nån anledning ger det mig ångest. Jag vill inte behöva känna det. Brukade älska att titta på tv, men nu går det inte.

Jag vet inte ens vad jag skriver just nu, bara skriver för att skriva är inte ens nått vettigt.

Just nu är jag bara rädd för mig själv, vet inte vad jag kommer göra om det här fortsätter och det skrämmer mig. Nu längtar jag till tryggheten av att ligga inne, jag längtar till medicinen.. Får ju ingenting längre och jag står knappt ut, det jag har hjälper inte och just nu vill jag bara bedöva alltihop..

Jag vill glömma vem jag är...

Jag var inte beredd på vad den här dagen skulle ha med sig.. När jag gick upp i morse var allting helt normalt och det kändes helt okej att sätta mig och åka till jobbet. Sen gick det lite mer än en timme och mitt humör inombords bara sjönk. Det jobbiga är när jag blir så här är att jag inte vill att alla runtomkring mig ska se eller undra vad det är för fel, och jag vill heller inte gnälla som det känns att jag gör jämt.. Jag är nog också rädd för att folk inte ska bry sig om jag berättar eller bara tycka jag är jobbiga, antar att det nog är den största anledningen, eller att jag inte blir trodd bara för att jag har så lätt att skämta bort saker eller låtsas som att ingenting är fel. Så iaf, jag höll ut hela dagen, jag skrattade och skojade och ångesten bara växte mer och mer inombords, precis som vanligt när jag försöker att inte visa något utåt. Till slut så kändes det som att jag stod och skrek inombords.

Försökte hålla humöret uppe i bilen på väg hem och pratade en massa bara för att det inte skulle bli tyst och att jag då skulle börja tänka.

Sen kom jag hem... jag tog av mig kläderna, tog mig in i duschen, kände hur trycket i bröstet gjorde så otroligt ont av all ångest, men jag vägrade låta mig själv känna det eller släppa ut nånting så jag höll ut igen och gick och gjorde lite mackor och åt.. När jag hade ätit färdigt kom första attacken, jag bara grät och grät och skrek.

Jag gjorde som vanligt och samlade mig själv och satte på en serie (som jag nu helt har glömt bort som vanligt). Efter kom det ytterligare en attack och jag log och vände och vred mig och skrek och grät och sparkade och slog. Känslan försvann inte så till slut i ett desperat försök att få bort känslan bara för en stund så tog jag till rakbladen igen. Först kändes det som att ett jack skulle räcka för kändes direkt bättre, sen kom ångest tillbaka med ännu mer kraft och jag skar och skar på samma ställen bara för att slippa känna "I HATE ME"..

Sen satt jag där i soffan och bara satt, förstod knappt vad jag hade gjort och så gick tiden, vet knappt vad jag gjorde jag bara satt där.
Sen kom en attack till värre än alla de andra och jag var beredd på att dö, ville bara få dö och slippa allt. I mitt huvud spelades olika senarion upp om hur folk till slut skulle börja märka att jag inte kom till jobbet eller svara i telefon.. Och tankarna om att ingen annan än min familj och min ena vän skulle sakna mig...

Nu ger jag efter, jag orkar inte kämpa emot det här. Nej jag tänker inte dö, jag vill bara vara ett tag..

Mitt hjärta bultar så hårt just nu, allt gör ont. Så nu kryper jag ner omringad av alla mina kuddar och bara är. Jag orkar inte göra nånting just nu, jag ger efter helt enkelt. Man kan inte alltid orka...

 

Det är så svårt att förklara för någon varför jag mår så här för det finns sällan någon anledning och jag kan helt enkelt inte förklara det när någon frågar varför... Just nu är jag bara så trött för jag kämpar varje dag, med sömn, med att orka ens ta hand om mig själv, med att försöka vara glad och må bättre.. Jag önskar att jag någon gång kunde lyssna på mig själv och faktiskt ta det lugnt och känna efter istället för att strunta i känslorna och ångesten som kommer.

 

Jag hatar verkligen mig själv.

 

Just nu önskar jag verkligen att jag vore helt känslokall och bara kunde stänga av allting och inte känna nånting, bara kunna vara totalt avslappnad.

 

 

 

What day is it?
And in what month?
This clock never seem so alive

I can't keep up
And I can't back down I've been losing
So much time

'Cause it's you and me
And all of the people with nothing to do
Nothing to lose

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes offa you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here There's something about you now
I can't quite figure out
Everything he does is beautiful
Everything he does is right

Jag har hela tiden under den här perioden fått höra att det är okej att känna, att det är okej att vara arg, förbannad, hata, vara ledsen, att gråta... Och att det är okej att vara glad och att skratta.

Jag vill inte hata, jag vill inte vara arg... Men ändå gör jag det.

Jag hatar dig för att du tog 5 år av mitt liv, 5 år utav de viktigaste åren i mitt liv. De åren som var till för att forma mig som människa, de år då jag skulle leva livet. Du förstörde hela mig, hela min själ. Du tog allt jag hade och kastade det ner i smutsen. Jag tyckte först att jag var svag som gav efter och lät dig göra så här mot mig. Men jag var aldrig svag, jag var stark nog att stå emot och klara det och ändå fortsätta leva trots att du förstörde hela mig. När allting var över och du försvann ur mitt liv så stod jag där ensam och svag. Kände mig som ett barn igen och var tvungen att lära mig allt igen. Vet ni hur svårt det är att lära sig att tänka själv och ta hand om sig själv när man spenderat så många år med att leva efter någon annans önskemål och bara tagit hand om honom? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vet fortfarande inte det. De flesta skulle nog säga att jag ska vara glad att jag lever och att jag är stark osv, men jag önskar att jag inte hade klarat mig igenom det för jag är så trött. Så trött hela tiden. Och alla andras liv runtomkring mig går vidare och rullar på, medan det känns som om att mitt liv står stilla.

Jag orkar inte sträcka mig ut och be om hjälp när jag känner mig så här ensam. Kan inte sluta gråta.

 

Vill inte minnas allting, jag vill inte behöva minnas alla ord, alla slag. Kan ni förstå hur det känns att hela tiden återuppleva allting i ens huvud? Varje dag behöva minnas allt, minnas precis hur det kändes just då när han gjorde de saker han gjorde.. Min balkongdörr.. får mig att minnas när han stod i öppningen och rökte och sa att ingen annan någonsin skulle vilja ha mig, att jag var så värdelös på allt. Och hur han sedan rusade in och drog tag i mitt huvud och hår och slängde ner mig på golvet och sparkade på mig..

Ingen kan förstå alla de här minnena jag har i mitt huvud. Första gången han slog, de första 2 åren då jag desperat försökte få reda på varför han var så arg och vad jag hade gjort och jag var så förrvirrad. Jag grät och frågade varför medan han puttade ner mig på golvet och sparkade på mig eller tryckte upp mig mot en vägg och försökte strypa mig för att få mig att sluta skrika eller försökte kväva mig med en kudde i sängen. Alla gånger jag minns...Jag minns allt. Snälla låt mig få glömma..

Skulle ju inte sitta fel med lite sällskap just nu...

 

 

 

 

 

Varför känner jag mig död inombords?

Jag må skratta och försöker vara trevlig och social..

Men inombords gråter jag.

Jag är så trött och bara ledsen..

Det känns som att jag skriker men ingen hör mig..

Snälla någon hjälp mig, jag vill inte må så här

Jag minns inte ens hur det känns att vara riktigt glad.. det var många år sen..

 

Det här måste sluta, jag orkar inte känna så här mkt längre till, det tar alla mina krafter att bara kämpa emot.

Jag är så trött...

 

 

Jag gick från att ha varit väldigt uppåt och mått bra förra veckan till att den här senaste veckan var ett rent helvete. Mindes alldeles för mkt om saker som har hänt och jag vet inte riktigt vad som hände, jag bara sjönk.

Har hållt emot hela veckan och inte gjort något dumt, men så ikväll så klarade jag det inte längre och jag skar sönder min arm igen. Ska väl vara glad att mitt rakblad var extremt slött, för jag blev alldeles för ivrig och bara drog och drog i hopp om att den här känslan som jag har inombords skulle dämpas.

Nu är jag mer avslappnad och lugn, men obehaget inombords blir jag inte av med tydligen..

Är glad att jag har en person i mitt liv som inte har nått emot att prata med mig hela tiden, och som faktiskt ringer mig och tycker jag är intressant och som verkligen får mig att skratta. Han förgyller mina dagar just nu. Och han har alltid för vana att alltid ringa när jag mår som sämst. Ikväll var inget undantag men det hjälpte inte och jag gör som jag alltid gör när humöret sjunker, jag drar mig undan och sitter och gråter i tystnad.

Det är väl en sak man lär sig när man är tillsammans med en sån person som jag varit tillsammans med, hur man gråter utan att det märks. Kan sitta på skype och prata och gråta och ha panik inombords men ändå inte visa nånting utåt. Hur kan jag vara så kall på utsidan medan jag skriker inombords? Antar att det också är något man blir van vid efter det jag gått igenom... Jag kan skratta och låtsas som ingenting fastän jag bara vill dö. Just nu vill jag ingenting, jag vill bara helt ärligt försvinna.

Vet inte ens om det finns någon som läser det jag skriver ens? Måste vara något extremt tråkigt att läsa, finns ingenting vettigt i det alls. Men antar att det jag skriver, skriver jag mestadels för min egen skull.

Vill bara slå till mig själv och säga "Carro skärp dig nu för i helvete och berätta helt ärligt för någon hur du mår. Utan att skämta bort det eller skratta åt det. Hela sanningen nu. Om hur du gråter varje kväll. Om hur du försöker hålla skenet uppe och låta folk tro att du är på väg att bli bättre när du egentligen bara känner att du blir sämre. Hur du springer så fort du märker att någon kommer för nära dig. Hur du så fort du får en känsla av att någon kanske skulle kunna såra dig så skiter du bara i det och låtsas att du egentligen inte ville. Berätta hur du skriker inombords. Berätta hur många hemska minnen du har. Berätta allt som har hänt dig Carro, allt det hemska under alla dessa år. Du vet att ingen vet allt, du har döljt så mkt utav det hemska. Berätta hur du mår Carro"

Men jag berättar aldrig, jag är alltid tyst... Vill ha någon som förstår mig, som står ut med mig och inte flyr eller letar annat när jag försöker fly från att bli sårad eller låta någon komma för nära. Jag vill ha någon som tar mig för den jag är.

 

 

 

 

 

Jag har ibland sån otroligt pinsam musiksmak. Men jag gillar låtar med texter som jag kan relatera till och då blir det ibland de mest konstigaste låtarna.

Just nu är det 2 st som spelas konstant på min spellista.

 

http://www.youtube.com/watch?v=_Z5-P9v3F8w

Är en utav dom och den här får mig att vilja fortsätta kämpa. Och jag hatar verkligen sångaren innerst inne så därför är den så pinsam..

 

http://www.youtube.com/watch?v=dvgzUqmaSWg

Är den andra och det är inte min stil alls. Men texten är så härlig och den gör mig glad trots att den är ganska arg haha. Men jag gillar den texten på nått sätt. Stämmer in mkt på hur jag känner inför en viss person.

 

Mitt huvud är fullt av så mkt tankar just nu som vägrar försvinna. Har försökt ignorera att mitt humör har gått neråt sen i lördags och tänka att det ordnar sig, men nu kan jag inte ignorera det längre för nu kan jag inte ens sova. Jag har konstanta tankar på att göra dumma saker, speciellt saker som skadar mig.

Idag funderade jag t.o.m. på att åka hem från jobbet och bara skita i allting, köpa nån form av alkohol och bara hälla i mig. Och ju längre dagen gick desto värre blev tankarna, slutade med att det kändes som att jag stod och skrek inombords och bara verkligen ville dö.

Jag vet inte vad som händer med mig när det blir så här. Jag förstår det inte ens.

Känner mig instängd, som att jag står inombords och skriker och vill komma ut men utsidan är helt cool lugn. Ja jag vet det där lät säkert jätte konstigt, men jag har inget annat sätt att förklara det på..

Vet inte vad jag ska göra. Varje gång det här händer så blir det bara svårare och svårare att motstå allting som jag vill göra. Jag vill inte behöva må så här.

Jag är så trött..

De senaste dagarna har jag plågats av ångest igen.. Hemsk hemsk ånget. Kan inte ens skriva när ångesten är så här hög. Mitt humör har varit i skiten och har seriöst funderat på att bara ge upp. Det går så mkt upp och ner att det tar all kraft ifrån mig..Mina flashbacks är extrema när det här dagarna kommer, kan förlora flera timmar av tid bara för att min hjärna inte kan stoppa tankarna och bara sitter och känner och ser samma sak om och om igen.

Har velat skriva ett brev till överklagan om hur jag mår osv men min energi finns liksom inte där. Vill visa hur mitt liv har varit, vilket helvete jag fått gå igenom. Inte bara under förhållandet utan speciellt nu efteråt..

Det är nu alla känslorna kommer på en gång. Tänk er 5 år av en massa undetryckta känslor, ilska, ensamhet, ångest.

Folk påpekar hela tiden att nu borde jag kunna slappna av och ta det lugnt. Men försök själv att slappna av när du varit konstant stressad, tassat på tå, alltid varit beredd på vad som ska hända härnäst, i 5 år och se vad som händer..

Jag vill gråta men jag kan inte. Jag vill sova men det går inte.

Vill bara slippa känna den här ångesten för en liten stund så jag hinner somna eller bara slipper tänka på att skada mig själv.

Vet bara inte vad jag ska göra med mig själv längre...

Just nu har jag slängt i mig 7 st propavan i hopp om att få sova lite iaf.. Får väl se hur det går. Det är nästan så jag önskar att jag slappna vakna upp något mer. Är så trött på att höra folk säga "Men så kan du inte tänka". Jo det kan jag, även om det skulle vara den fega vägen ut så skulle det vara en lättnad som inte ens går att beskriva..

Jag vet inte varför men idag är min ångest skyhög igen.. Förstår inte vad det är som händer. Tänker inte ens på nått speciellt och ändå är min ångest så otroligt hög att jag vara skakar. Gjorde ett försök till att måla naglarna lite snyggt.. men det är ju inte det lättaste när man skakar så här mkt.

Vill bara lägga mig ner och försvinna när det är så här.

"Man dör inte av ångest" får jag alltid höra.. Nej det kanske man inte gör, men det gör att jag vill dö för att det är så pass obehagligt..

Jag har nu under veckan som gått skrivit ner alla tankar jag fått som bara snurrat runt i mitt huvud hur länge som helst. De har inge samband alls med varandra och en är skriven  den dagen då det var som värst den här veckan.

 

Första: Jag klarade det. Jag orkade stå ut och klara det värsta jag hittills varit med om. Är det därför folk säger att jag är stark? Jag stod ut i 5 år tills det var nog.

Kunde inte släppa den här tanken på hela dagen. Gick och störde mig på att folk hela tiden säger att jag är stark medan jag själv känner mig totalt värdelös och bara svag hela tiden. Får hela tiden höra att man inte är svag när man gråter eller när man visar känslor. Att man är stark som gör det. Men jag känner mig annat än stark, jag bryter ihop lätt, minsta lilla problem och jag kollapsar. Jag försöker göra det bästa utav varje situation. Men jag räcker inte till. Jag har alltid trott att Ensam är stark, men det stämmer inte. Hade ju aldrig klarat det här utan min familj, utan Agge och Anna, och inte heller utan mina underbara arbetskamrater.

Jag hoppas att folk förstår vad de betyder för mig, även om jag inte säger det tillräckligt ofta.

Agge - Som jag känt sen jag var 10, dvs vi har känt varandra i 15 år nästan, vilket är helt underbart. Vi har haft våra motgångar och ändå har vi hållt ihop. Vi behöver inte alltid prata och det har gått lång tid mellan att vi setts eller pratat och ändå så tappar vi aldrig varandra. Och när vi träffas är det som att vi setts varje dag och pratar som riktigt nära vänner <3 Som Agge skrev som en kommentar här på min blogg. "Det är väl det som kallas äkta vänskap?" Och ja det är det :)

Anna - Som förstår exakt vad jag menar när jag säger hur jag känner, som får mig att inte känna mig helt knäpp när jag får mina "moments". Som verkligen verkar bry sig om mig och som frågar mig hur jag mår. Känns som att jag kan berätta allt för henne <3 Det är få jag litar på, men Anna är en av dom.

Min familj och släkt - Så mkt stöd som jag fått från alla, det trodde jag aldrig. De ställer upp för mig jämt och ständigt, tar hand om mig, säger hur bra jag är och att jag förtjänar det bästa. Trots att jag under 5 år knappt har träffat dom så är det precis som vanligt. I min släkt så är man tighta och alla vet nästan allt. Och jag älskar er alla <3

 

Andra: Folk är aldrig de man tror de är. Jag litar inte på någon.

Kan ju säga att det här var en av de dåliga dagarna. Vet inte ens varför jag skrev det för det stämmer inte ens. Men var väl nått jag inte kunde släppa. Mina tankar går sin egen väg hela tiden och jag kan inte kontrollera det. Jag blir låst i mig själv.. Går inåt och stänger ute allt som händer. Det finns inget jag kan göra, utan det är bara att hänga med. Mina tankar bestämmer över mig...

 

Tredje: I believed everything you said to me. I don't even miss you, not at all. Det tog mig bara 2 veckor att glömma dig och sluta sakna dig. Men det kommer ta år innan jag reparerat skadan du orsakade mig. Jag är inte hel. You feed me fables from your head with violante words and empty threats.
Det här var väl en halv dålig dag. Jag tror det talar för sig själv vad det här handlar om. Det är nästan roligt att det tog så kort tid att glömma honom och sluta sakna honom. Tror att känslorna försvann för länge sen, det var som att jag var beroende av honom på nått sjukt sätt. Jag är glad att jag slipper den känslan nu. Folk säger hela tiden att nu borde jag ju kunna slappna av eftersom att det är över. Men det är inte så lätt att slappna av när man är van vid att hela tiden vara stressad och alltid vara beredd på vad som ska hända. Jag vet att jag borde kunna slappna av nu, men jag kan inte.

 

 

 

'On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind

Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie

 

 

 

Vissa dagar så känns soffan tryggare än sängen... Varför är alltid kvällarna värst? Det handlar inte om att jag är ensam, det spelar ingen roll för det blir så ändå.. Alltid kvällar.

Finns så mkt saker som känns helt annorlunda nu från vad de gjorde förut.. Som att åka buss t.ex. Brukade älska det och tyckte tiden gick jätte fort, men nu är det bara jobbigt och tiden går hemskt sakta. Bussen var mitt ställe där jag kunde lyssna på musik och veta att jag inte blev störd eller att HAN blev sur. Där kunde jag sitta i min egna lilla värld och bara tänka. Allt hans klagomål på att jag ofta lyssnade på musik.. jag gjorde det ju bara för att det var min flykt ifrån honom..

Inget känns som det gjorde förut... Det är som att börja leva på nytt och jag måste hela tiden uppleva saker om och om igen och göra om saker för att lära mig. Jag måste börja hitta vem jag är nu..

Så vem tycker ni jag är?

Den här helgen har gått alldeles för fort. Och jag slösade bort hela lördags kvällen på att deppa och ta alldeles för mkt tabletter igen som gjorde att jag sov vid halv nio. Fick betala för det idag iofs, har varit trött och seg hela dagen och jag vaknade kl fyra i morse..

Blir hela tiden tillsagd att jag ska skriva om mina problem eller att jag ska skriva av mig och få ut allting. Men vad gör man när det inte finns någon motivation? Min psykolog anser att jag måste gå emot och göra saker som jag annars inte skulle göra. Så när det tar emot eller jag mår dåligt utav nånting så ska jag alltså göra det? Jag känner inte direkt att jag har den energin. Jag vill helst inte ens sitta här och skriva just nu ens. Har dragit mig för att göra det i flera dagar nu, har nog innerst inne velat men har väl fegat ur.

 

Det känns hela tiden som att allting runtomkring mig bara fortsätter och att jag står still. Ehm svårt att förklara kanske. Men det känns helt enkelt som att allas liv går vidare och det händer saker, men jag står still och hänger inte med och det gör mig frustrerad. Jag hänger knappt med i att 1 dag går. Det är som att jag inte skulle ha nått minne alls, som att jag glömmer allting på 2 sekunder. Och det skrämmer mig lite. För ska man behöva anstränga sig för att försöka komma ihåg vad man gjort under dagen? Det borde ju vara lätt att komma ihåg eller hur? Men jag måste verkligen tänka efter för att minnas. Och så här har det varit ett bra tag nu. T.o.m. tillsammans med P. Är som att allt bara rusar förbi och jag står kvar på samma ställe...

 

 

Känns som att det här inlägget blir extremt  rörigt och att de flesta lär nog inte ens hänga med i det hela. Och jag råkade precis radera typ hälften av det. Det här är varför jag hatar laptops!

Men men.. jag skriver väl mestadels för min egen skull ändå så.

För att det här inte ska bli ett super duper deppigt inlägg med bara negativa saker så har jag iaf fått tillbaka en viss längtan efter någon. Jag längtar efter att bli kär igen, eller så är jag redan det, men det vill jag inte riktigt tänka på för i mitt huvud skulle inte någon som han kunna bli kär i mig, men iaf. Jag längtar efter den där första kyssen och allting! Jag vill ha kärlek i mitt liv. Är glad att jag inte gett upp om det, verkar som att jag aldrig gör det. För varje gång jag blir sårad så resar jag mig upp igen och kastar mig in i det. Jag är glad att jag är så och inte som andra, som blir rädd för kärleken.

Har suttit och tänkt efter och dagdrömt om saker jag vill ha, men de sakerna håller jag nog för mig själv för mina drömmar är mina drömmar och ingen ska få förstöra dom igen :)

Min första kärlek minns jag t.o.m. den känslan är verkligen nånting man aldrig får tillbaka igen. Första gången...

Jag hoppas nästan att jag är kär, jag vill vara kär även om det slutar olyckligt så vill jag det bara för att jag tycker känslan är så underbar oavsett hur det än slutar eller blir.

 

 

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes off you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here

 

 

 

 

Den här helgen har gått alldeles för fort. Och jag slösade bort hela lördags kvällen på att deppa och ta alldeles för mkt tabletter igen som gjorde att jag sov vid halv nio. Fick betala för det idag iofs, har varit trött och seg hela dagen och jag vaknade kl fyra i morse..

Blir hela tiden tillsagd att jag ska skriva om mina problem eller att jag ska skriva av mig och få ut allting. Men vad gör man när det inte finns någon motivation? Min psykolog anser att jag måste gå emot och göra saker som jag annars inte skulle göra. Så när det tar emot eller jag mår dåligt utav nånting så ska jag alltså göra det? Jag känner inte direkt att jag har den energin. Jag vill helst inte ens sitta här och skriva just nu ens. Har dragit mig för att göra det i flera dagar nu, har nog innerst inne velat men har väl fegat ur.

 

Det känns hela tiden som att allting runtomkring mig bara fortsätter och att jag står still. Ehm svårt att förklara kanske. Men det känns helt enkelt som att allas liv går vidare och det händer saker, men jag står still och hänger inte med och det gör mig frustrerad. Jag hänger knappt med i att 1 dag går. Det är som att jag inte skulle ha nått minne alls, som att jag glömmer allting på 2 sekunder. Och det skrämmer mig lite. För ska man behöva anstränga sig för att försöka komma ihåg vad man gjort under dagen? Det borde ju vara lätt att komma ihåg eller hur? Men jag måste verkligen tänka efter för att minnas. Och så här har det varit ett bra tag nu. T.o.m. tillsammans med P. Är som att allt bara rusar förbi och jag står kvar på samma ställe...

 

 

Känns som att det här inlägget blir extremt  rörigt och att de flesta lär nog inte ens hänga med i det hela. Och jag råkade precis radera typ hälften av det. Det här är varför jag hatar laptops!

Men men.. jag skriver väl mestadels för min egen skull ändå så.

För att det här inte ska bli ett super duper deppigt inlägg med bara negativa saker så har jag iaf fått tillbaka en viss längtan efter någon. Jag längtar efter att bli kär igen, eller så är jag redan det, men det vill jag inte riktigt tänka på för i mitt huvud skulle inte någon som han kunna bli kär i mig, men iaf. Jag längtar efter den där första kyssen och allting! Jag vill ha kärlek i mitt liv. Är glad att jag inte gett upp om det, verkar som att jag aldrig gör det. För varje gång jag blir sårad så resar jag mig upp igen och kastar mig in i det. Jag är glad att jag är så och inte som andra, som blir rädd för kärleken.

Har suttit och tänkt efter och dagdrömt om saker jag vill ha, men de sakerna håller jag nog för mig själv för mina drömmar är mina drömmar och ingen ska få förstöra dom igen :)

Min första kärlek minns jag t.o.m. den känslan är verkligen nånting man aldrig får tillbaka igen. Första gången...

Jag hoppas nästan att jag är kär, jag vill vara kär även om det slutar olyckligt så vill jag det bara för att jag tycker känslan är så underbar oavsett hur det än slutar eller blir.

 

 

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes off you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here

 

 

 

 

Vet inte riktigt varför men har dragit mig för att skriva. Har liksom inte velat skriva, men samtidigt så har jag det. Det där lät ju bara otroligt dumt, men det kanske är någon som förstår hur jag menar iaf.

Nu har jag inte jobbat på över en vecka och imorrn ska jag jobba, var tänkt att jag skulle jobba idag redan men råkade ju ut för en liten olycka så det blev inget jobb. Har väl lite delade känslor över det. Vill jobba men samtidigt så är det nånting inom mig som skriker "Ta det lugnt nu för i helvete!". Under kvällarna så har jag ganska rejäla "low moments" som man kan kalla dom. Tänker mestadels dåliga tankar och allt blir bara fel ju längre jag är vaken, och när jag inte kan sova så blir det bara ännu värre och det bara maler på mer dåliga tankar i huvudet. Blir så frustrerad på att min kropp inte kan slappna av. Det som har varit nu under 5 år vill inte helt släppa. Kunde ju inte slappna av, att somna på soffan var något jag aldrig gjorde för att det gick bara inte att slappna av utan man var alltid tvungen att vara redo för vad som kunde hända. Beredd på att slåss för det lilla man hade kvar... Det är verkligen som någon sa till mig, det jag utsatts för är ren terror och är sånt de gjorde mot krigsfångar förr i tiden. Så det är inte så konstigt att jag alltid försöker förutse saker, minsta lilla grej som inte går min väg och jag klarar det inte. Kan bli förbannad, ledsen eller grinig för minsta lilla grej.

Nej nu ska vi inte skriva om dåliga saker utan om bra saker istället.

Jag har börjat minnas så mkt om vem jag brukade vara och jag strävar hela tiden efter att hitta tillbaka till den personen, eller ja jag kommer aldrig bli densamma men jag kommer att vara jag.

 

När jag låg inne, så fick jag ett underbart sött kort av min syster som jag tittade på hur många gånger som helst under den tiden jag var där. Den dagen jag fick gå ut och åkte iväg med mamma, Bosse och Erika så gav mamma mig ett brev som jag valde att inte läsa förrän jag kommit tillbaka till rummet. Jag var svag redan innan och var ledsen och allt blev bara för mkt. Jag bara grät och grät. Tänkte dela med mig utav vad min mamma skrev till mig.

 

 

De här låtarna är de som just nu spelas konstant på min spotify. Har fastnat för dom och vissa är för att de ger mig styrka eller gör mig glad.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jYa1eI1hpDE

 

https://www.youtube.com/watch?v=vNoKguSdy4Y

 

https://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8

 

https://www.youtube.com/watch?v=tQmEd_UeeIk