Vet inte riktigt varför men har dragit mig för att skriva. Har liksom inte velat skriva, men samtidigt så har jag det. Det där lät ju bara otroligt dumt, men det kanske är någon som förstår hur jag menar iaf.

Nu har jag inte jobbat på över en vecka och imorrn ska jag jobba, var tänkt att jag skulle jobba idag redan men råkade ju ut för en liten olycka så det blev inget jobb. Har väl lite delade känslor över det. Vill jobba men samtidigt så är det nånting inom mig som skriker "Ta det lugnt nu för i helvete!". Under kvällarna så har jag ganska rejäla "low moments" som man kan kalla dom. Tänker mestadels dåliga tankar och allt blir bara fel ju längre jag är vaken, och när jag inte kan sova så blir det bara ännu värre och det bara maler på mer dåliga tankar i huvudet. Blir så frustrerad på att min kropp inte kan slappna av. Det som har varit nu under 5 år vill inte helt släppa. Kunde ju inte slappna av, att somna på soffan var något jag aldrig gjorde för att det gick bara inte att slappna av utan man var alltid tvungen att vara redo för vad som kunde hända. Beredd på att slåss för det lilla man hade kvar... Det är verkligen som någon sa till mig, det jag utsatts för är ren terror och är sånt de gjorde mot krigsfångar förr i tiden. Så det är inte så konstigt att jag alltid försöker förutse saker, minsta lilla grej som inte går min väg och jag klarar det inte. Kan bli förbannad, ledsen eller grinig för minsta lilla grej.

Nej nu ska vi inte skriva om dåliga saker utan om bra saker istället.

Jag har börjat minnas så mkt om vem jag brukade vara och jag strävar hela tiden efter att hitta tillbaka till den personen, eller ja jag kommer aldrig bli densamma men jag kommer att vara jag.

 

När jag låg inne, så fick jag ett underbart sött kort av min syster som jag tittade på hur många gånger som helst under den tiden jag var där. Den dagen jag fick gå ut och åkte iväg med mamma, Bosse och Erika så gav mamma mig ett brev som jag valde att inte läsa förrän jag kommit tillbaka till rummet. Jag var svag redan innan och var ledsen och allt blev bara för mkt. Jag bara grät och grät. Tänkte dela med mig utav vad min mamma skrev till mig.