Jag gick från att ha varit väldigt uppåt och mått bra förra veckan till att den här senaste veckan var ett rent helvete. Mindes alldeles för mkt om saker som har hänt och jag vet inte riktigt vad som hände, jag bara sjönk.

Har hållt emot hela veckan och inte gjort något dumt, men så ikväll så klarade jag det inte längre och jag skar sönder min arm igen. Ska väl vara glad att mitt rakblad var extremt slött, för jag blev alldeles för ivrig och bara drog och drog i hopp om att den här känslan som jag har inombords skulle dämpas.

Nu är jag mer avslappnad och lugn, men obehaget inombords blir jag inte av med tydligen..

Är glad att jag har en person i mitt liv som inte har nått emot att prata med mig hela tiden, och som faktiskt ringer mig och tycker jag är intressant och som verkligen får mig att skratta. Han förgyller mina dagar just nu. Och han har alltid för vana att alltid ringa när jag mår som sämst. Ikväll var inget undantag men det hjälpte inte och jag gör som jag alltid gör när humöret sjunker, jag drar mig undan och sitter och gråter i tystnad.

Det är väl en sak man lär sig när man är tillsammans med en sån person som jag varit tillsammans med, hur man gråter utan att det märks. Kan sitta på skype och prata och gråta och ha panik inombords men ändå inte visa nånting utåt. Hur kan jag vara så kall på utsidan medan jag skriker inombords? Antar att det också är något man blir van vid efter det jag gått igenom... Jag kan skratta och låtsas som ingenting fastän jag bara vill dö. Just nu vill jag ingenting, jag vill bara helt ärligt försvinna.

Vet inte ens om det finns någon som läser det jag skriver ens? Måste vara något extremt tråkigt att läsa, finns ingenting vettigt i det alls. Men antar att det jag skriver, skriver jag mestadels för min egen skull.

Vill bara slå till mig själv och säga "Carro skärp dig nu för i helvete och berätta helt ärligt för någon hur du mår. Utan att skämta bort det eller skratta åt det. Hela sanningen nu. Om hur du gråter varje kväll. Om hur du försöker hålla skenet uppe och låta folk tro att du är på väg att bli bättre när du egentligen bara känner att du blir sämre. Hur du springer så fort du märker att någon kommer för nära dig. Hur du så fort du får en känsla av att någon kanske skulle kunna såra dig så skiter du bara i det och låtsas att du egentligen inte ville. Berätta hur du skriker inombords. Berätta hur många hemska minnen du har. Berätta allt som har hänt dig Carro, allt det hemska under alla dessa år. Du vet att ingen vet allt, du har döljt så mkt utav det hemska. Berätta hur du mår Carro"

Men jag berättar aldrig, jag är alltid tyst... Vill ha någon som förstår mig, som står ut med mig och inte flyr eller letar annat när jag försöker fly från att bli sårad eller låta någon komma för nära. Jag vill ha någon som tar mig för den jag är.