Ångesten är skyhög och jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre. Allt känns bara så hopplöst, inget verkar kunna få bort den. Vill bara försvinna, för jag orkar inte.

Kom på idag att jag inte tittar på tv längre, utav nån anledning ger det mig ångest. Jag vill inte behöva känna det. Brukade älska att titta på tv, men nu går det inte.

Jag vet inte ens vad jag skriver just nu, bara skriver för att skriva är inte ens nått vettigt.

Just nu är jag bara rädd för mig själv, vet inte vad jag kommer göra om det här fortsätter och det skrämmer mig. Nu längtar jag till tryggheten av att ligga inne, jag längtar till medicinen.. Får ju ingenting längre och jag står knappt ut, det jag har hjälper inte och just nu vill jag bara bedöva alltihop..

Jag vill glömma vem jag är...

Jag var inte beredd på vad den här dagen skulle ha med sig.. När jag gick upp i morse var allting helt normalt och det kändes helt okej att sätta mig och åka till jobbet. Sen gick det lite mer än en timme och mitt humör inombords bara sjönk. Det jobbiga är när jag blir så här är att jag inte vill att alla runtomkring mig ska se eller undra vad det är för fel, och jag vill heller inte gnälla som det känns att jag gör jämt.. Jag är nog också rädd för att folk inte ska bry sig om jag berättar eller bara tycka jag är jobbiga, antar att det nog är den största anledningen, eller att jag inte blir trodd bara för att jag har så lätt att skämta bort saker eller låtsas som att ingenting är fel. Så iaf, jag höll ut hela dagen, jag skrattade och skojade och ångesten bara växte mer och mer inombords, precis som vanligt när jag försöker att inte visa något utåt. Till slut så kändes det som att jag stod och skrek inombords.

Försökte hålla humöret uppe i bilen på väg hem och pratade en massa bara för att det inte skulle bli tyst och att jag då skulle börja tänka.

Sen kom jag hem... jag tog av mig kläderna, tog mig in i duschen, kände hur trycket i bröstet gjorde så otroligt ont av all ångest, men jag vägrade låta mig själv känna det eller släppa ut nånting så jag höll ut igen och gick och gjorde lite mackor och åt.. När jag hade ätit färdigt kom första attacken, jag bara grät och grät och skrek.

Jag gjorde som vanligt och samlade mig själv och satte på en serie (som jag nu helt har glömt bort som vanligt). Efter kom det ytterligare en attack och jag log och vände och vred mig och skrek och grät och sparkade och slog. Känslan försvann inte så till slut i ett desperat försök att få bort känslan bara för en stund så tog jag till rakbladen igen. Först kändes det som att ett jack skulle räcka för kändes direkt bättre, sen kom ångest tillbaka med ännu mer kraft och jag skar och skar på samma ställen bara för att slippa känna "I HATE ME"..

Sen satt jag där i soffan och bara satt, förstod knappt vad jag hade gjort och så gick tiden, vet knappt vad jag gjorde jag bara satt där.
Sen kom en attack till värre än alla de andra och jag var beredd på att dö, ville bara få dö och slippa allt. I mitt huvud spelades olika senarion upp om hur folk till slut skulle börja märka att jag inte kom till jobbet eller svara i telefon.. Och tankarna om att ingen annan än min familj och min ena vän skulle sakna mig...

Nu ger jag efter, jag orkar inte kämpa emot det här. Nej jag tänker inte dö, jag vill bara vara ett tag..

Mitt hjärta bultar så hårt just nu, allt gör ont. Så nu kryper jag ner omringad av alla mina kuddar och bara är. Jag orkar inte göra nånting just nu, jag ger efter helt enkelt. Man kan inte alltid orka...

 

Det är så svårt att förklara för någon varför jag mår så här för det finns sällan någon anledning och jag kan helt enkelt inte förklara det när någon frågar varför... Just nu är jag bara så trött för jag kämpar varje dag, med sömn, med att orka ens ta hand om mig själv, med att försöka vara glad och må bättre.. Jag önskar att jag någon gång kunde lyssna på mig själv och faktiskt ta det lugnt och känna efter istället för att strunta i känslorna och ångesten som kommer.

 

Jag hatar verkligen mig själv.

 

Just nu önskar jag verkligen att jag vore helt känslokall och bara kunde stänga av allting och inte känna nånting, bara kunna vara totalt avslappnad.

 

 

 

What day is it?
And in what month?
This clock never seem so alive

I can't keep up
And I can't back down I've been losing
So much time

'Cause it's you and me
And all of the people with nothing to do
Nothing to lose

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes offa you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here There's something about you now
I can't quite figure out
Everything he does is beautiful
Everything he does is right

Jag har hela tiden under den här perioden fått höra att det är okej att känna, att det är okej att vara arg, förbannad, hata, vara ledsen, att gråta... Och att det är okej att vara glad och att skratta.

Jag vill inte hata, jag vill inte vara arg... Men ändå gör jag det.

Jag hatar dig för att du tog 5 år av mitt liv, 5 år utav de viktigaste åren i mitt liv. De åren som var till för att forma mig som människa, de år då jag skulle leva livet. Du förstörde hela mig, hela min själ. Du tog allt jag hade och kastade det ner i smutsen. Jag tyckte först att jag var svag som gav efter och lät dig göra så här mot mig. Men jag var aldrig svag, jag var stark nog att stå emot och klara det och ändå fortsätta leva trots att du förstörde hela mig. När allting var över och du försvann ur mitt liv så stod jag där ensam och svag. Kände mig som ett barn igen och var tvungen att lära mig allt igen. Vet ni hur svårt det är att lära sig att tänka själv och ta hand om sig själv när man spenderat så många år med att leva efter någon annans önskemål och bara tagit hand om honom? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag vet fortfarande inte det. De flesta skulle nog säga att jag ska vara glad att jag lever och att jag är stark osv, men jag önskar att jag inte hade klarat mig igenom det för jag är så trött. Så trött hela tiden. Och alla andras liv runtomkring mig går vidare och rullar på, medan det känns som om att mitt liv står stilla.

Jag orkar inte sträcka mig ut och be om hjälp när jag känner mig så här ensam. Kan inte sluta gråta.

 

Vill inte minnas allting, jag vill inte behöva minnas alla ord, alla slag. Kan ni förstå hur det känns att hela tiden återuppleva allting i ens huvud? Varje dag behöva minnas allt, minnas precis hur det kändes just då när han gjorde de saker han gjorde.. Min balkongdörr.. får mig att minnas när han stod i öppningen och rökte och sa att ingen annan någonsin skulle vilja ha mig, att jag var så värdelös på allt. Och hur han sedan rusade in och drog tag i mitt huvud och hår och slängde ner mig på golvet och sparkade på mig..

Ingen kan förstå alla de här minnena jag har i mitt huvud. Första gången han slog, de första 2 åren då jag desperat försökte få reda på varför han var så arg och vad jag hade gjort och jag var så förrvirrad. Jag grät och frågade varför medan han puttade ner mig på golvet och sparkade på mig eller tryckte upp mig mot en vägg och försökte strypa mig för att få mig att sluta skrika eller försökte kväva mig med en kudde i sängen. Alla gånger jag minns...Jag minns allt. Snälla låt mig få glömma..

Skulle ju inte sitta fel med lite sällskap just nu...

 

 

 

 

 

Varför känner jag mig död inombords?

Jag må skratta och försöker vara trevlig och social..

Men inombords gråter jag.

Jag är så trött och bara ledsen..

Det känns som att jag skriker men ingen hör mig..

Snälla någon hjälp mig, jag vill inte må så här

Jag minns inte ens hur det känns att vara riktigt glad.. det var många år sen..

 

Det här måste sluta, jag orkar inte känna så här mkt längre till, det tar alla mina krafter att bara kämpa emot.

Jag är så trött...

 

 

Jag gick från att ha varit väldigt uppåt och mått bra förra veckan till att den här senaste veckan var ett rent helvete. Mindes alldeles för mkt om saker som har hänt och jag vet inte riktigt vad som hände, jag bara sjönk.

Har hållt emot hela veckan och inte gjort något dumt, men så ikväll så klarade jag det inte längre och jag skar sönder min arm igen. Ska väl vara glad att mitt rakblad var extremt slött, för jag blev alldeles för ivrig och bara drog och drog i hopp om att den här känslan som jag har inombords skulle dämpas.

Nu är jag mer avslappnad och lugn, men obehaget inombords blir jag inte av med tydligen..

Är glad att jag har en person i mitt liv som inte har nått emot att prata med mig hela tiden, och som faktiskt ringer mig och tycker jag är intressant och som verkligen får mig att skratta. Han förgyller mina dagar just nu. Och han har alltid för vana att alltid ringa när jag mår som sämst. Ikväll var inget undantag men det hjälpte inte och jag gör som jag alltid gör när humöret sjunker, jag drar mig undan och sitter och gråter i tystnad.

Det är väl en sak man lär sig när man är tillsammans med en sån person som jag varit tillsammans med, hur man gråter utan att det märks. Kan sitta på skype och prata och gråta och ha panik inombords men ändå inte visa nånting utåt. Hur kan jag vara så kall på utsidan medan jag skriker inombords? Antar att det också är något man blir van vid efter det jag gått igenom... Jag kan skratta och låtsas som ingenting fastän jag bara vill dö. Just nu vill jag ingenting, jag vill bara helt ärligt försvinna.

Vet inte ens om det finns någon som läser det jag skriver ens? Måste vara något extremt tråkigt att läsa, finns ingenting vettigt i det alls. Men antar att det jag skriver, skriver jag mestadels för min egen skull.

Vill bara slå till mig själv och säga "Carro skärp dig nu för i helvete och berätta helt ärligt för någon hur du mår. Utan att skämta bort det eller skratta åt det. Hela sanningen nu. Om hur du gråter varje kväll. Om hur du försöker hålla skenet uppe och låta folk tro att du är på väg att bli bättre när du egentligen bara känner att du blir sämre. Hur du springer så fort du märker att någon kommer för nära dig. Hur du så fort du får en känsla av att någon kanske skulle kunna såra dig så skiter du bara i det och låtsas att du egentligen inte ville. Berätta hur du skriker inombords. Berätta hur många hemska minnen du har. Berätta allt som har hänt dig Carro, allt det hemska under alla dessa år. Du vet att ingen vet allt, du har döljt så mkt utav det hemska. Berätta hur du mår Carro"

Men jag berättar aldrig, jag är alltid tyst... Vill ha någon som förstår mig, som står ut med mig och inte flyr eller letar annat när jag försöker fly från att bli sårad eller låta någon komma för nära. Jag vill ha någon som tar mig för den jag är.

 

 

 

 

 

Jag har ibland sån otroligt pinsam musiksmak. Men jag gillar låtar med texter som jag kan relatera till och då blir det ibland de mest konstigaste låtarna.

Just nu är det 2 st som spelas konstant på min spellista.

 

http://www.youtube.com/watch?v=_Z5-P9v3F8w

Är en utav dom och den här får mig att vilja fortsätta kämpa. Och jag hatar verkligen sångaren innerst inne så därför är den så pinsam..

 

http://www.youtube.com/watch?v=dvgzUqmaSWg

Är den andra och det är inte min stil alls. Men texten är så härlig och den gör mig glad trots att den är ganska arg haha. Men jag gillar den texten på nått sätt. Stämmer in mkt på hur jag känner inför en viss person.

 

Mitt huvud är fullt av så mkt tankar just nu som vägrar försvinna. Har försökt ignorera att mitt humör har gått neråt sen i lördags och tänka att det ordnar sig, men nu kan jag inte ignorera det längre för nu kan jag inte ens sova. Jag har konstanta tankar på att göra dumma saker, speciellt saker som skadar mig.

Idag funderade jag t.o.m. på att åka hem från jobbet och bara skita i allting, köpa nån form av alkohol och bara hälla i mig. Och ju längre dagen gick desto värre blev tankarna, slutade med att det kändes som att jag stod och skrek inombords och bara verkligen ville dö.

Jag vet inte vad som händer med mig när det blir så här. Jag förstår det inte ens.

Känner mig instängd, som att jag står inombords och skriker och vill komma ut men utsidan är helt cool lugn. Ja jag vet det där lät säkert jätte konstigt, men jag har inget annat sätt att förklara det på..

Vet inte vad jag ska göra. Varje gång det här händer så blir det bara svårare och svårare att motstå allting som jag vill göra. Jag vill inte behöva må så här.

Jag är så trött..

De senaste dagarna har jag plågats av ångest igen.. Hemsk hemsk ånget. Kan inte ens skriva när ångesten är så här hög. Mitt humör har varit i skiten och har seriöst funderat på att bara ge upp. Det går så mkt upp och ner att det tar all kraft ifrån mig..Mina flashbacks är extrema när det här dagarna kommer, kan förlora flera timmar av tid bara för att min hjärna inte kan stoppa tankarna och bara sitter och känner och ser samma sak om och om igen.

Har velat skriva ett brev till överklagan om hur jag mår osv men min energi finns liksom inte där. Vill visa hur mitt liv har varit, vilket helvete jag fått gå igenom. Inte bara under förhållandet utan speciellt nu efteråt..

Det är nu alla känslorna kommer på en gång. Tänk er 5 år av en massa undetryckta känslor, ilska, ensamhet, ångest.

Folk påpekar hela tiden att nu borde jag kunna slappna av och ta det lugnt. Men försök själv att slappna av när du varit konstant stressad, tassat på tå, alltid varit beredd på vad som ska hända härnäst, i 5 år och se vad som händer..

Jag vill gråta men jag kan inte. Jag vill sova men det går inte.

Vill bara slippa känna den här ångesten för en liten stund så jag hinner somna eller bara slipper tänka på att skada mig själv.

Vet bara inte vad jag ska göra med mig själv längre...

Just nu har jag slängt i mig 7 st propavan i hopp om att få sova lite iaf.. Får väl se hur det går. Det är nästan så jag önskar att jag slappna vakna upp något mer. Är så trött på att höra folk säga "Men så kan du inte tänka". Jo det kan jag, även om det skulle vara den fega vägen ut så skulle det vara en lättnad som inte ens går att beskriva..