Den här helgen har gått alldeles för fort. Och jag slösade bort hela lördags kvällen på att deppa och ta alldeles för mkt tabletter igen som gjorde att jag sov vid halv nio. Fick betala för det idag iofs, har varit trött och seg hela dagen och jag vaknade kl fyra i morse..

Blir hela tiden tillsagd att jag ska skriva om mina problem eller att jag ska skriva av mig och få ut allting. Men vad gör man när det inte finns någon motivation? Min psykolog anser att jag måste gå emot och göra saker som jag annars inte skulle göra. Så när det tar emot eller jag mår dåligt utav nånting så ska jag alltså göra det? Jag känner inte direkt att jag har den energin. Jag vill helst inte ens sitta här och skriva just nu ens. Har dragit mig för att göra det i flera dagar nu, har nog innerst inne velat men har väl fegat ur.

 

Det känns hela tiden som att allting runtomkring mig bara fortsätter och att jag står still. Ehm svårt att förklara kanske. Men det känns helt enkelt som att allas liv går vidare och det händer saker, men jag står still och hänger inte med och det gör mig frustrerad. Jag hänger knappt med i att 1 dag går. Det är som att jag inte skulle ha nått minne alls, som att jag glömmer allting på 2 sekunder. Och det skrämmer mig lite. För ska man behöva anstränga sig för att försöka komma ihåg vad man gjort under dagen? Det borde ju vara lätt att komma ihåg eller hur? Men jag måste verkligen tänka efter för att minnas. Och så här har det varit ett bra tag nu. T.o.m. tillsammans med P. Är som att allt bara rusar förbi och jag står kvar på samma ställe...

 

 

Känns som att det här inlägget blir extremt  rörigt och att de flesta lär nog inte ens hänga med i det hela. Och jag råkade precis radera typ hälften av det. Det här är varför jag hatar laptops!

Men men.. jag skriver väl mestadels för min egen skull ändå så.

För att det här inte ska bli ett super duper deppigt inlägg med bara negativa saker så har jag iaf fått tillbaka en viss längtan efter någon. Jag längtar efter att bli kär igen, eller så är jag redan det, men det vill jag inte riktigt tänka på för i mitt huvud skulle inte någon som han kunna bli kär i mig, men iaf. Jag längtar efter den där första kyssen och allting! Jag vill ha kärlek i mitt liv. Är glad att jag inte gett upp om det, verkar som att jag aldrig gör det. För varje gång jag blir sårad så resar jag mig upp igen och kastar mig in i det. Jag är glad att jag är så och inte som andra, som blir rädd för kärleken.

Har suttit och tänkt efter och dagdrömt om saker jag vill ha, men de sakerna håller jag nog för mig själv för mina drömmar är mina drömmar och ingen ska få förstöra dom igen :)

Min första kärlek minns jag t.o.m. den känslan är verkligen nånting man aldrig får tillbaka igen. Första gången...

Jag hoppas nästan att jag är kär, jag vill vara kär även om det slutar olyckligt så vill jag det bara för att jag tycker känslan är så underbar oavsett hur det än slutar eller blir.

 

 

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes off you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here