Jag har suttit och läst mkt på nätet bara för att försöka förstå min situation och allt som har hänt. Och det är otroligt hur mkt man känner igen sig i det som skrivs. Önskar nästan att man hade vetat det innan så man kanske hade sett varningsignalerna. Drog ut några sammandrag ur de texterna som förklarar allting så bra, såna saker som jag verkligen kan känna igen mig i. Det är såna här saker som får mig att inse att jag inte inbillade mig det utan får mig att se att det var exakt så det var.

 

 

"Han vill ha total makt över ”sin” tjej eller kvinna. Han vill ha fullständig kontroll över hennes känsloliv, begränsa hennes livsutrymme och göra henne helt beroende av honom. På vägen dit hjärntvättar han henne genom ständig växling mellan värme och våld. Makten över henne är hans tillfredsställelse. Inget av detta syns utan på honom…
Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsgrupper och yrkesgrupper och i grunden är det en fråga om makt.

 

Männen är ofta charmiga och trevliga utåt, och är mycket måna om att dölja våldet mot kvinnan. Mannen som slår lägger ofta över skulden för våldet på kvinnan. Att det är kvinnan som provocerat honom, gjort honom svartsjuk eller inte gjort det som hon blivit tillsagd att göra.

 

 Du får inte ha ett eget privatliv.
Han är ofta misstänksam mot dina föräldrar och syskon. Markera ofta fel och brister hos dem. Hans syfte med detta är att du också ska ta avstånd från dem och sluta berätta hur du har det.
Av samma skäl ogillar han dina väninor. Han vet att nära väninor berättar allt för varandra. Sådana ”livlinor” måste kapas.
Han vill även gärna flytta ihop med dig så fort som möjligt. Kan hota med att göra slut, och i denna situation som kvinnan oftast redan är i, kan ett nej kännas omöjligt."

 

 

Det går inte ens att beskriva hur bra alt det här stämmer in på hur det. Inget syns utåt på en sån man som gör detta. Många kan inte ens förstå hur en människa som kan vara så trevlig kan vara en kvinnomisshandlare. Jag trodde först inte heller på det. Trodde inte att han kunde vara så elak eller att det som hände bara var att han inte kunde kontrollera sig, men jag har nu i efter hand fått reda på saker som bevisar motsatsen. Han planerade allt, han visste exakt vad han gjorde och hur han skulle göra för att få mig att göra som han ville. Han var bara inte beredd på att jag skulle säga ifrån eller försöka stå på mig, vilket i sin tur bara gjorde honom mer arg. Han hade makten i 3 år innan jag började kämpa för att försöka behålla det lilla som fanns kvar utav mig.

 

Allt började med att han kallade mig för saker, hora fitta jävla idiot kossa dum i huvudet. Första gången han sa något sånt var via telefon för att jag råkade ringa när han kollade på hockey på tv och jag borde ha vetat att han kollade på hockey. Jag minns att jag blev så otroligt ledsen och bara grät och grät, han bad självklart om ursäkt dagen efter men la självklart till att det var mitt fel för att jag hade ringt.
Dessa ord fortsatte och han var snäll och elak från dag till dag och jag skakade av mig det och tänkte att jag kan nog ändra honom eller han bättrar sig nog.

 

Sen kom första slaget, efter 3 månader, på våran förlovningsdag dessutom.. Jag minns att jag lagade mat och han satt och tittade på tv och jag gick och satte mig bredvid honom och råkade sätta mig på hans byxor på nått konstigt vänster, tänkte pussa honom på kinden för att mysa lite. Istället vänder han sig emot mig och skriker åt mig att sluta sätta mig feta arsle på honom och gav mig en örfil.. Jag gick därifrån och fortsatte att laga maten medan jag försökte hålla tillbaka tårarna.

 

Minns t.o.m att innan när han hade fått ett utav sina utbrott så hade han knuffat ner mig i sängen och jag hade lagt armarna framför ansiktet för att jag var beredd på att han skulle slå och han fick panik och kramade mig och sa att han aldrig skulle slå mig. Men tydlige tyckte han att psykisk misshandel var okej men inte fysisk. Men sen gick han över gränsen och ju längre tiden gick desto mer allvarligare blev det. Det gick från örfilar till att knuffa ner på golvet eller trycka upp mig mot väggar och hålla fast mig, sen till att sparka på mig medan jag låg ner, sen till att försöka kväva min skrik med kuddar och till sist att dra mig i håret, ta strypgrepp och slå mig med knytnävarna (helst på ställen där han visste att det inte skulle synas).

 

Jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma det här och han kommer gå vidare till nästa och fortsätta på samma sätt. Alla hans lögner om att han bara gjort det här mot mig, medan han psykiskt misshandlade och ibland tog till våld med sina flickvänner innan mig det har ju aldrig hänt enligt honom. Att han ska söka hjälp är totalt skitsnack. Han kommer aldrig att ändras, han kommer alltid vara så här. Ingen kan ändra honom det kan han bara göra själv. Han försöker få sig själv att framstå som ett offer genom att skylla ifrån sig medan jag fortfarande är fast i att jag även hade en del i det hela.

"Jag vill leva lycklig för att jag är jag. Kunna vara stark och fri"

 

 

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville så skulle jag förstå

Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

 

Detta skrev jag den andra dagen.

 

Detta är vad jag skrev strax efter första delen utav rättegången.

 

 

Igår var nog den allra värsta dagen på länge. Insåg redan på jobbet att jag inte orkade mkt mer. Hade tankar på att gå hem, men höll ut hela dagen som tur var. När jag sedan kom hem så brast det, jag satt bara och stirrade i princip. De ringde från psyk och pratade lite och då brast det bara.

Jag minns knappt vad hon sa utan allt jag kunde tänka på var att inte gråta. Varför känns det så hemskt att gråta? Speciellt inför andra. Det borde inte vara något att skämmas för direkt, eller? Det känns helt enkelt inte naturligt för mig att gråta inför folk. Men ibland går det inte att förhindra. Hon som ringde hörde ju självklart på min röst att jag var nära att gråta och sa att det var helt okej att gråta och att det inte var någon fara. Men jag kunde bara inte, så till slut la vi på efter att jag bara hade sagt mm och okej på det hon sa. Och då kom det. Jag grät i 3 timmar utan stopp, det gick inte att hindra och det var inte ens någon idé att försöka hindra det genom tabletterna. Ångesten var enorm och efteråt blev jag helt färdig. Det jobbiga är att efteråt minns jag knappt vad jag gjorde, minns att jag tog mina sömntabletter och gick och la mig det är allt.

Vet inte varför gårdagen var så hemsk, förstår inte hur jag kunde må så otroligt just den dagen, den var ju precis som alla andra dagar.

När jag vaknade i morse var allt som i en dimma, det var ungefär som att vara bakfull. Men det var ganska skönt ändå, att slippa känna och istället vara lite avdomnad. Var hos läkaren idag och det sattes en ny diagnos och även nya tabletter och samtalsterapi bestämdes. Just nu känns allting mer okej än vad det gjorde igår, men jag antar att det är tack vare tabletterna.

 

Jag kan inte annat än hoppas på att allt blir bättre snart och att jag slipper det här. Men jag vet också att det är en lång väg kvar. Det finns ingen "snabbfix" när man varit med om ett sånt trauma i över 5 år. Att få hela sin personlighet ändrad på det sättet och att hela ens liv vänds upp och ner.

Det är mkt att vänja sig vid nu. Och det är säkert mkt för folk runt omkring mig att vänja sig vid. Min familj t.ex. de är inte vana vid att jag finns där, jag har i princip varit frånvarande i 5 år så de är också ovana vid att jag nu helt plötsligt finns där hela tiden. Så det är inte bara jag som måste vänja mig vid ett helt nytt liv..

Om jag inte svarar eller om det verkar som att jag inte bryr mig när ni skriver till mig och försöker stötta mig, snälla tro inte att det är för att jag inte bryr mig eller inte är tacksam för all hjälp. Det är för att jag inte alltid orkar. Jag vill att alla ska veta att jag är så otroligt tacksam för allt och när jag får era gulliga och varma kommentarer och sms så blir jag alldeles tårögd för jag trodde att jag var så otroligt ensam. Men jag så mkt kvar i mitt liv och det gäller att vara tacksam för det. Men ibland är det svårt..

 

 

 

 

Jag tänker alldeles för mkt nu för tiden. Har alldeles för mkt tid över. Kommer på mig själv  med att fortsätta precis som vanligt och bara ignorera hur jag mår och alla tankar. Ljuga och säga att man mår bra, eller skratta åt saker som egentligen får en att bara vilja gråta var min vardag i över 5 år, klart det är svårt att sluta. Har fortfarande känslan av att det är fel att vara ledsen, att det är fel att berätta hur man faktiskt känner och mår. Och varje gång det känns som om att jag kan berätta så får jag tankar som ”Men det blir nog för mkt att berätta” eller ”Men den personen skulle aldrig klara av det”. Hur berättar man för någon att man är helt tom inombords? Hur berättar man för någon att man förlorat 5 år av sitt liv? Hur berättar man för någon att man inte längre har några drömmar kvar?

 

Ibland känns det som folk tror att jag bara gnäller eller är ”emo”. Jag vet inte om folk ser hur jag mår eller bara dömer mig. Det är alltid lättare att prata om nånting och skratta bort det, som om att det inte betydde nått. Känns som att jag gör det varje dag. Vill inte tjata om saker, men ibland så blir det så, att jag ältar i nånting. Försöker att inte prata så mkt om det bara för att jag är rädd för att upprepa saker för många gånger så att folk tröttnar på mig. Hur skulle man inte kunna tröttna på nån som mår dåligt över i princip samma saker varje dag?

 

Jag har börjat få flashbacks. Flashbacks som känns så verkliga att det gör ont och är skrämmande. När jag var mitt i det så kändes det inte lika skrämmande eller jobbigt. Händelserna bara hände och sen skulle man glömma de lika snabbt. Har blivit tillsagd att det blir en överlevnadsmekanism. Man klarar inte av det så man förtränger det. Jag vill inte behöva uppleva alla de gånger som jag har förträngt. Orkar inte det. Dessa flashbacks är t.o.m. så verkliga att jag kan känna hur ledsen det gjorde mig, hur kränkande det var, hur ont det gjorde. Kan t.o.m. se hur han såg ut när han gjorde och sa sakerna som sårade. Jag vill inte minnas, men jag förstår också att jag måste.

 

Nästan varje dag är en kamp för mig just nu, bara för att orka göra saker som t.ex. jobba eller ens duscha krävs så otroligt mycket energi. Det blir för mkt ibland. Som igår t.ex. jobba, stressa, träna, umgås med folk, bio, stor folksamling. När jag gick hem orkade jag inte mer, jag grät hela vägen hem och kämpade hela vägen för var så nära på att bara sätta mig ner i snön och ge upp.

 

Blir imponerad om någon ens orkat läsa alltihop. Jag skäms inte för det, men jag orkar bara inte berätta det för någon utav rädsla. Tyck vad ni vill, att jag är töntig, att jag bara är emo eller vad som helst, helt ärligt bryr jag mig inte. Det finns egentligen ingenting någon kan säga som är värre än allt jag redan gått igenom. Men ändå så skrämmer allt mig. Är rädd för att bli kall.. Vill vara samma gamla Carro som brukade bry sig så mkt om folk, ta hand om folk. Samma gamla Carro som alltid var glad och skrattade. Samma Carro som en gång i tiden inte var rädd för att gå utanför dörren och samma Carro som inte ville ligga en hel dag i sängen utan ville göra saker.

Jag kommer aldrig bli densamma igen..

 

 

I guess you didn't care, and I guess I liked that,

And when I fell hard, you took a step back.

And he's long gone, when he's next to me

And I realize the blame is on me.

No apologies, he'll never see you cry,

Pretends he doesn't know that he's the reason why.

You're drowning

The saddest fear, comes creeping in,

That you never loved me, or anyone, or anything

 

With your words like knives and swords and weapons that

U use against me.

You knocked me off my feet, got me feeling like a nothing.

You can take me down with just one single blow.

You keep switching sides, lying and humiliating me

You have pointed out my flaws, as if I don't already see them

 

I bet you got pushed around, Somebody made you cold.

But the cycle ends right now, Cause you can't lead me down that road.