De senaste dagarna har jag plågats av ångest igen.. Hemsk hemsk ånget. Kan inte ens skriva när ångesten är så här hög. Mitt humör har varit i skiten och har seriöst funderat på att bara ge upp. Det går så mkt upp och ner att det tar all kraft ifrån mig..Mina flashbacks är extrema när det här dagarna kommer, kan förlora flera timmar av tid bara för att min hjärna inte kan stoppa tankarna och bara sitter och känner och ser samma sak om och om igen.

Har velat skriva ett brev till överklagan om hur jag mår osv men min energi finns liksom inte där. Vill visa hur mitt liv har varit, vilket helvete jag fått gå igenom. Inte bara under förhållandet utan speciellt nu efteråt..

Det är nu alla känslorna kommer på en gång. Tänk er 5 år av en massa undetryckta känslor, ilska, ensamhet, ångest.

Folk påpekar hela tiden att nu borde jag kunna slappna av och ta det lugnt. Men försök själv att slappna av när du varit konstant stressad, tassat på tå, alltid varit beredd på vad som ska hända härnäst, i 5 år och se vad som händer..

Jag vill gråta men jag kan inte. Jag vill sova men det går inte.

Vill bara slippa känna den här ångesten för en liten stund så jag hinner somna eller bara slipper tänka på att skada mig själv.

Vet bara inte vad jag ska göra med mig själv längre...

Just nu har jag slängt i mig 7 st propavan i hopp om att få sova lite iaf.. Får väl se hur det går. Det är nästan så jag önskar att jag slappna vakna upp något mer. Är så trött på att höra folk säga "Men så kan du inte tänka". Jo det kan jag, även om det skulle vara den fega vägen ut så skulle det vara en lättnad som inte ens går att beskriva..