Jag var inte beredd på vad den här dagen skulle ha med sig.. När jag gick upp i morse var allting helt normalt och det kändes helt okej att sätta mig och åka till jobbet. Sen gick det lite mer än en timme och mitt humör inombords bara sjönk. Det jobbiga är när jag blir så här är att jag inte vill att alla runtomkring mig ska se eller undra vad det är för fel, och jag vill heller inte gnälla som det känns att jag gör jämt.. Jag är nog också rädd för att folk inte ska bry sig om jag berättar eller bara tycka jag är jobbiga, antar att det nog är den största anledningen, eller att jag inte blir trodd bara för att jag har så lätt att skämta bort saker eller låtsas som att ingenting är fel. Så iaf, jag höll ut hela dagen, jag skrattade och skojade och ångesten bara växte mer och mer inombords, precis som vanligt när jag försöker att inte visa något utåt. Till slut så kändes det som att jag stod och skrek inombords.

Försökte hålla humöret uppe i bilen på väg hem och pratade en massa bara för att det inte skulle bli tyst och att jag då skulle börja tänka.

Sen kom jag hem... jag tog av mig kläderna, tog mig in i duschen, kände hur trycket i bröstet gjorde så otroligt ont av all ångest, men jag vägrade låta mig själv känna det eller släppa ut nånting så jag höll ut igen och gick och gjorde lite mackor och åt.. När jag hade ätit färdigt kom första attacken, jag bara grät och grät och skrek.

Jag gjorde som vanligt och samlade mig själv och satte på en serie (som jag nu helt har glömt bort som vanligt). Efter kom det ytterligare en attack och jag log och vände och vred mig och skrek och grät och sparkade och slog. Känslan försvann inte så till slut i ett desperat försök att få bort känslan bara för en stund så tog jag till rakbladen igen. Först kändes det som att ett jack skulle räcka för kändes direkt bättre, sen kom ångest tillbaka med ännu mer kraft och jag skar och skar på samma ställen bara för att slippa känna "I HATE ME"..

Sen satt jag där i soffan och bara satt, förstod knappt vad jag hade gjort och så gick tiden, vet knappt vad jag gjorde jag bara satt där.
Sen kom en attack till värre än alla de andra och jag var beredd på att dö, ville bara få dö och slippa allt. I mitt huvud spelades olika senarion upp om hur folk till slut skulle börja märka att jag inte kom till jobbet eller svara i telefon.. Och tankarna om att ingen annan än min familj och min ena vän skulle sakna mig...

Nu ger jag efter, jag orkar inte kämpa emot det här. Nej jag tänker inte dö, jag vill bara vara ett tag..

Mitt hjärta bultar så hårt just nu, allt gör ont. Så nu kryper jag ner omringad av alla mina kuddar och bara är. Jag orkar inte göra nånting just nu, jag ger efter helt enkelt. Man kan inte alltid orka...

 

Det är så svårt att förklara för någon varför jag mår så här för det finns sällan någon anledning och jag kan helt enkelt inte förklara det när någon frågar varför... Just nu är jag bara så trött för jag kämpar varje dag, med sömn, med att orka ens ta hand om mig själv, med att försöka vara glad och må bättre.. Jag önskar att jag någon gång kunde lyssna på mig själv och faktiskt ta det lugnt och känna efter istället för att strunta i känslorna och ångesten som kommer.

 

Jag hatar verkligen mig själv.