Jag vet inte varför men idag är min ångest skyhög igen.. Förstår inte vad det är som händer. Tänker inte ens på nått speciellt och ändå är min ångest så otroligt hög att jag vara skakar. Gjorde ett försök till att måla naglarna lite snyggt.. men det är ju inte det lättaste när man skakar så här mkt.

Vill bara lägga mig ner och försvinna när det är så här.

"Man dör inte av ångest" får jag alltid höra.. Nej det kanske man inte gör, men det gör att jag vill dö för att det är så pass obehagligt..

Jag har nu under veckan som gått skrivit ner alla tankar jag fått som bara snurrat runt i mitt huvud hur länge som helst. De har inge samband alls med varandra och en är skriven  den dagen då det var som värst den här veckan.

 

Första: Jag klarade det. Jag orkade stå ut och klara det värsta jag hittills varit med om. Är det därför folk säger att jag är stark? Jag stod ut i 5 år tills det var nog.

Kunde inte släppa den här tanken på hela dagen. Gick och störde mig på att folk hela tiden säger att jag är stark medan jag själv känner mig totalt värdelös och bara svag hela tiden. Får hela tiden höra att man inte är svag när man gråter eller när man visar känslor. Att man är stark som gör det. Men jag känner mig annat än stark, jag bryter ihop lätt, minsta lilla problem och jag kollapsar. Jag försöker göra det bästa utav varje situation. Men jag räcker inte till. Jag har alltid trott att Ensam är stark, men det stämmer inte. Hade ju aldrig klarat det här utan min familj, utan Agge och Anna, och inte heller utan mina underbara arbetskamrater.

Jag hoppas att folk förstår vad de betyder för mig, även om jag inte säger det tillräckligt ofta.

Agge - Som jag känt sen jag var 10, dvs vi har känt varandra i 15 år nästan, vilket är helt underbart. Vi har haft våra motgångar och ändå har vi hållt ihop. Vi behöver inte alltid prata och det har gått lång tid mellan att vi setts eller pratat och ändå så tappar vi aldrig varandra. Och när vi träffas är det som att vi setts varje dag och pratar som riktigt nära vänner <3 Som Agge skrev som en kommentar här på min blogg. "Det är väl det som kallas äkta vänskap?" Och ja det är det :)

Anna - Som förstår exakt vad jag menar när jag säger hur jag känner, som får mig att inte känna mig helt knäpp när jag får mina "moments". Som verkligen verkar bry sig om mig och som frågar mig hur jag mår. Känns som att jag kan berätta allt för henne <3 Det är få jag litar på, men Anna är en av dom.

Min familj och släkt - Så mkt stöd som jag fått från alla, det trodde jag aldrig. De ställer upp för mig jämt och ständigt, tar hand om mig, säger hur bra jag är och att jag förtjänar det bästa. Trots att jag under 5 år knappt har träffat dom så är det precis som vanligt. I min släkt så är man tighta och alla vet nästan allt. Och jag älskar er alla <3

 

Andra: Folk är aldrig de man tror de är. Jag litar inte på någon.

Kan ju säga att det här var en av de dåliga dagarna. Vet inte ens varför jag skrev det för det stämmer inte ens. Men var väl nått jag inte kunde släppa. Mina tankar går sin egen väg hela tiden och jag kan inte kontrollera det. Jag blir låst i mig själv.. Går inåt och stänger ute allt som händer. Det finns inget jag kan göra, utan det är bara att hänga med. Mina tankar bestämmer över mig...

 

Tredje: I believed everything you said to me. I don't even miss you, not at all. Det tog mig bara 2 veckor att glömma dig och sluta sakna dig. Men det kommer ta år innan jag reparerat skadan du orsakade mig. Jag är inte hel. You feed me fables from your head with violante words and empty threats.
Det här var väl en halv dålig dag. Jag tror det talar för sig själv vad det här handlar om. Det är nästan roligt att det tog så kort tid att glömma honom och sluta sakna honom. Tror att känslorna försvann för länge sen, det var som att jag var beroende av honom på nått sjukt sätt. Jag är glad att jag slipper den känslan nu. Folk säger hela tiden att nu borde jag ju kunna slappna av eftersom att det är över. Men det är inte så lätt att slappna av när man är van vid att hela tiden vara stressad och alltid vara beredd på vad som ska hända. Jag vet att jag borde kunna slappna av nu, men jag kan inte.

 

 

 

'On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind

Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie

 

 

 

Vissa dagar så känns soffan tryggare än sängen... Varför är alltid kvällarna värst? Det handlar inte om att jag är ensam, det spelar ingen roll för det blir så ändå.. Alltid kvällar.

Finns så mkt saker som känns helt annorlunda nu från vad de gjorde förut.. Som att åka buss t.ex. Brukade älska det och tyckte tiden gick jätte fort, men nu är det bara jobbigt och tiden går hemskt sakta. Bussen var mitt ställe där jag kunde lyssna på musik och veta att jag inte blev störd eller att HAN blev sur. Där kunde jag sitta i min egna lilla värld och bara tänka. Allt hans klagomål på att jag ofta lyssnade på musik.. jag gjorde det ju bara för att det var min flykt ifrån honom..

Inget känns som det gjorde förut... Det är som att börja leva på nytt och jag måste hela tiden uppleva saker om och om igen och göra om saker för att lära mig. Jag måste börja hitta vem jag är nu..

Så vem tycker ni jag är?

Den här helgen har gått alldeles för fort. Och jag slösade bort hela lördags kvällen på att deppa och ta alldeles för mkt tabletter igen som gjorde att jag sov vid halv nio. Fick betala för det idag iofs, har varit trött och seg hela dagen och jag vaknade kl fyra i morse..

Blir hela tiden tillsagd att jag ska skriva om mina problem eller att jag ska skriva av mig och få ut allting. Men vad gör man när det inte finns någon motivation? Min psykolog anser att jag måste gå emot och göra saker som jag annars inte skulle göra. Så när det tar emot eller jag mår dåligt utav nånting så ska jag alltså göra det? Jag känner inte direkt att jag har den energin. Jag vill helst inte ens sitta här och skriva just nu ens. Har dragit mig för att göra det i flera dagar nu, har nog innerst inne velat men har väl fegat ur.

 

Det känns hela tiden som att allting runtomkring mig bara fortsätter och att jag står still. Ehm svårt att förklara kanske. Men det känns helt enkelt som att allas liv går vidare och det händer saker, men jag står still och hänger inte med och det gör mig frustrerad. Jag hänger knappt med i att 1 dag går. Det är som att jag inte skulle ha nått minne alls, som att jag glömmer allting på 2 sekunder. Och det skrämmer mig lite. För ska man behöva anstränga sig för att försöka komma ihåg vad man gjort under dagen? Det borde ju vara lätt att komma ihåg eller hur? Men jag måste verkligen tänka efter för att minnas. Och så här har det varit ett bra tag nu. T.o.m. tillsammans med P. Är som att allt bara rusar förbi och jag står kvar på samma ställe...

 

 

Känns som att det här inlägget blir extremt  rörigt och att de flesta lär nog inte ens hänga med i det hela. Och jag råkade precis radera typ hälften av det. Det här är varför jag hatar laptops!

Men men.. jag skriver väl mestadels för min egen skull ändå så.

För att det här inte ska bli ett super duper deppigt inlägg med bara negativa saker så har jag iaf fått tillbaka en viss längtan efter någon. Jag längtar efter att bli kär igen, eller så är jag redan det, men det vill jag inte riktigt tänka på för i mitt huvud skulle inte någon som han kunna bli kär i mig, men iaf. Jag längtar efter den där första kyssen och allting! Jag vill ha kärlek i mitt liv. Är glad att jag inte gett upp om det, verkar som att jag aldrig gör det. För varje gång jag blir sårad så resar jag mig upp igen och kastar mig in i det. Jag är glad att jag är så och inte som andra, som blir rädd för kärleken.

Har suttit och tänkt efter och dagdrömt om saker jag vill ha, men de sakerna håller jag nog för mig själv för mina drömmar är mina drömmar och ingen ska få förstöra dom igen :)

Min första kärlek minns jag t.o.m. den känslan är verkligen nånting man aldrig får tillbaka igen. Första gången...

Jag hoppas nästan att jag är kär, jag vill vara kär även om det slutar olyckligt så vill jag det bara för att jag tycker känslan är så underbar oavsett hur det än slutar eller blir.

 

 

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes off you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here

 

 

 

 

Den här helgen har gått alldeles för fort. Och jag slösade bort hela lördags kvällen på att deppa och ta alldeles för mkt tabletter igen som gjorde att jag sov vid halv nio. Fick betala för det idag iofs, har varit trött och seg hela dagen och jag vaknade kl fyra i morse..

Blir hela tiden tillsagd att jag ska skriva om mina problem eller att jag ska skriva av mig och få ut allting. Men vad gör man när det inte finns någon motivation? Min psykolog anser att jag måste gå emot och göra saker som jag annars inte skulle göra. Så när det tar emot eller jag mår dåligt utav nånting så ska jag alltså göra det? Jag känner inte direkt att jag har den energin. Jag vill helst inte ens sitta här och skriva just nu ens. Har dragit mig för att göra det i flera dagar nu, har nog innerst inne velat men har väl fegat ur.

 

Det känns hela tiden som att allting runtomkring mig bara fortsätter och att jag står still. Ehm svårt att förklara kanske. Men det känns helt enkelt som att allas liv går vidare och det händer saker, men jag står still och hänger inte med och det gör mig frustrerad. Jag hänger knappt med i att 1 dag går. Det är som att jag inte skulle ha nått minne alls, som att jag glömmer allting på 2 sekunder. Och det skrämmer mig lite. För ska man behöva anstränga sig för att försöka komma ihåg vad man gjort under dagen? Det borde ju vara lätt att komma ihåg eller hur? Men jag måste verkligen tänka efter för att minnas. Och så här har det varit ett bra tag nu. T.o.m. tillsammans med P. Är som att allt bara rusar förbi och jag står kvar på samma ställe...

 

 

Känns som att det här inlägget blir extremt  rörigt och att de flesta lär nog inte ens hänga med i det hela. Och jag råkade precis radera typ hälften av det. Det här är varför jag hatar laptops!

Men men.. jag skriver väl mestadels för min egen skull ändå så.

För att det här inte ska bli ett super duper deppigt inlägg med bara negativa saker så har jag iaf fått tillbaka en viss längtan efter någon. Jag längtar efter att bli kär igen, eller så är jag redan det, men det vill jag inte riktigt tänka på för i mitt huvud skulle inte någon som han kunna bli kär i mig, men iaf. Jag längtar efter den där första kyssen och allting! Jag vill ha kärlek i mitt liv. Är glad att jag inte gett upp om det, verkar som att jag aldrig gör det. För varje gång jag blir sårad så resar jag mig upp igen och kastar mig in i det. Jag är glad att jag är så och inte som andra, som blir rädd för kärleken.

Har suttit och tänkt efter och dagdrömt om saker jag vill ha, men de sakerna håller jag nog för mig själv för mina drömmar är mina drömmar och ingen ska få förstöra dom igen :)

Min första kärlek minns jag t.o.m. den känslan är verkligen nånting man aldrig får tillbaka igen. Första gången...

Jag hoppas nästan att jag är kär, jag vill vara kär även om det slutar olyckligt så vill jag det bara för att jag tycker känslan är så underbar oavsett hur det än slutar eller blir.

 

 

And it's you and me
And all of the people and I dunno why
I can't keep my eyes off you

One of the things
That I wanna say
Just aren't coming out right

I'm tripping on words
You got my head spinning
I don't know where to go from here

 

 

 

 

Vet inte riktigt varför men har dragit mig för att skriva. Har liksom inte velat skriva, men samtidigt så har jag det. Det där lät ju bara otroligt dumt, men det kanske är någon som förstår hur jag menar iaf.

Nu har jag inte jobbat på över en vecka och imorrn ska jag jobba, var tänkt att jag skulle jobba idag redan men råkade ju ut för en liten olycka så det blev inget jobb. Har väl lite delade känslor över det. Vill jobba men samtidigt så är det nånting inom mig som skriker "Ta det lugnt nu för i helvete!". Under kvällarna så har jag ganska rejäla "low moments" som man kan kalla dom. Tänker mestadels dåliga tankar och allt blir bara fel ju längre jag är vaken, och när jag inte kan sova så blir det bara ännu värre och det bara maler på mer dåliga tankar i huvudet. Blir så frustrerad på att min kropp inte kan slappna av. Det som har varit nu under 5 år vill inte helt släppa. Kunde ju inte slappna av, att somna på soffan var något jag aldrig gjorde för att det gick bara inte att slappna av utan man var alltid tvungen att vara redo för vad som kunde hända. Beredd på att slåss för det lilla man hade kvar... Det är verkligen som någon sa till mig, det jag utsatts för är ren terror och är sånt de gjorde mot krigsfångar förr i tiden. Så det är inte så konstigt att jag alltid försöker förutse saker, minsta lilla grej som inte går min väg och jag klarar det inte. Kan bli förbannad, ledsen eller grinig för minsta lilla grej.

Nej nu ska vi inte skriva om dåliga saker utan om bra saker istället.

Jag har börjat minnas så mkt om vem jag brukade vara och jag strävar hela tiden efter att hitta tillbaka till den personen, eller ja jag kommer aldrig bli densamma men jag kommer att vara jag.

 

När jag låg inne, så fick jag ett underbart sött kort av min syster som jag tittade på hur många gånger som helst under den tiden jag var där. Den dagen jag fick gå ut och åkte iväg med mamma, Bosse och Erika så gav mamma mig ett brev som jag valde att inte läsa förrän jag kommit tillbaka till rummet. Jag var svag redan innan och var ledsen och allt blev bara för mkt. Jag bara grät och grät. Tänkte dela med mig utav vad min mamma skrev till mig.

 

 

De här låtarna är de som just nu spelas konstant på min spotify. Har fastnat för dom och vissa är för att de ger mig styrka eller gör mig glad.

 

https://www.youtube.com/watch?v=jYa1eI1hpDE

 

https://www.youtube.com/watch?v=vNoKguSdy4Y

 

https://www.youtube.com/watch?v=-Hs9ck1aal8

 

https://www.youtube.com/watch?v=tQmEd_UeeIk

 

 

 

 

 

 

 

Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag är bra på och vad jag älskar. Då menar jag inte människor utan saker och saker man kan göra.  Jag älskar böcker, jag älskar verkligen att läsa! Det hade på nått sätt försvunnit under tiden med P. Ingen motivation till det och kunde aldrig slappna av tillräckligt för att klara av det. Idag har jag fortfarande svårt nog att slappna av tillräckligt för att kunna koncentrera mig på en bok, men det börjar bli bättre. Och jag längtar efter att kunna krypa upp i soffan eller sängen med en bok och bara läsa och läsa och läsa. Är en sån person som läser ganska snabbt och som oftast inte kan slita mig ifrån böckerna. Eller snarare jag brukade vara en sån person, men jag ska tamejfan hitta tillbaka till den personen.

 

En annan sak som jag älskar, som min mamma påminde mig om igår tack vare ett underbart ”brev” jag fick utav henne. Jag älskar att skriva, det är vad jag är bra på. Jag har lätt för att uttrycka mina känslor i ord. Det är lättare för mig att skriva hur jag känner än att säga det. Men så är det väl för många iofs. Men jag minns att jag brukade skriva dikter, brukade älska att dra ut citat ur böcker som verkligen stämde in på mig eller låttexter. Har börjat komma tillbaka till det lite nu. Det finns inget bättre än att lyssna på låtar som påminner mig om hur jag mår eller som stämmer in på hur jag mår.  Jag saknar att kunna skriva dikter, det börjar väl komma tillbaka lite smått men jag har fortfarande svårt att få fram det. Kan helt plötsligt komma på en fras eller mening och så glömmer jag bort den eller också så vet jag inte hur jag ska fortsätta på den..

 

Jag är bra på att skriva på dator, det har jag iofs varit redan sen vi fick våran första dator hemma, med windows 95. Brukade sitta och skriva noveller. Har för mig att jag skrev en deckare på ca 30 sidor eller nånting när jag var nånstans mellan 10 – 12. Det kanske är just därför jag älskar gamla tangentbord, älskar känslan av att känna de stora knapparna när man skriver, jag vet att det låter helt knäppt men det påminner mig på nått sätt om hur jag brukade ha det förut.

 

Jag älskar sci-fi! Speciellt Star trek. Jag kan helt enkelt säga att jag är lite utav en nörd när det gäller såna saker. Åh jag älskar Doctor Who, det enda bra programmet England gjort, hehe.  Det är inte alltid så lätt att komma på saker man är bra på, det är alltid enklare att komma på saker man är dålig på.

Jag är bra på mitt jobb, det är vad jag tycker iaf. Jag känner mig uppskattad där och jag älskar när folk frågar mig om saker så jag får känna mig lite viktig och verkligen visa att jag kan saker. Det är sjukt men jag saknar mitt jobb nu när jag sitter här och oroar mig t.o.m. över hur det går.

 

 Tror jag hade tur, jag lyckades ärva bra saker från både mamma och pappa. Tekniken och logiken och intresset för kemi, teknik, biologi osv från pappa och språk och att kunna skriva och verkligen sätta ord på mina känslor från min mamma. Alla dessa saker är jag bra på. Därav hade jag aldrig nått problem i skolan.  Okej det fanns faktiskt saker jag avskydde tillslut trots att jag hade lätt för de. Som t.ex. matte, har hur lätt som helst för matte, men jag tycker det är så förbannat tråkigt!  Det enda jag gillar nu är problemlösningar, det är nånting jag också är bra på.  Samhäll och religion var också något jag inte gillade alls, hade inga problem med det men tyckte det var helt ointressant. Historia var alltid lite roligare. Måste nog säga att mina favoritämnen i grundskolan var nog matte, kemi, biologi, svenska, engelska, franska, fysik och teknik. I gymnasiet ändrades allt och eftersom att jag tvingades läsa matte A 3 (!!!!) gånger för att jag låg före alla andra hela tiden så tröttnade jag. Jag ville ha nånting utmanande och  det fick jag inte. Men i gymnasiet var det nog definitivt medicinsk grundkurs som var det allra roligaste och astronomi. Åh vad jag saknar den tiden. Jag minns att jag var glad när jag gick i skolan där, jag hade vänner och det var alltid roligt oavsett vad det var för lektioner. Har kvar alla böcker och papper från den tiden och det står en massa roliga meddelanden vi skrev till varandra på lektionerna. En klassiker måste ju självklart ha varit ”Din mamma luktar curry”. Haha, jag älskar att jag äntligen börjar minnas saker som hände innan P. Förut mindes jag inte de sakerna. Mindes inte ens känslor jag haft förut, mindes inte hur det kändes att kunna skratta och vara avslappnad. Jag längtar efter att det ska komma tillbaka.

 

 Igår var mamma, Bosse och Erika här och hämtade mig och så åkte vi och käkade. Nu ignorerar jag totalt alla de dåliga sakerna som hände då och tänker bara skriva de bra, Skratten. Erikas och min humor, jag älskar mina systrar över allt på denna jord! De betyder mer för mig än vad mina föräldrar gör. Och jag har saknat dom så otroligt mkt. Blir så glad varje gång Lisa ringer när hon har tråkigt t.ex eller när hon gör sina knasiga ljud haha J  Eller varje gång Erika skrattar och säger alla sina roliga citat från olika filmer eller saker på youtube ”Vilka tokstollar, nu har dom gjort hela båten till en gräddbakelse” haha J Vi är, eller var iaf, tighta tycker jag. Det kan dröja hur länge som helst mellan att vi träffas och ändå så kan vi prata om allt med varandra. Så därför tänker jag nu lova att jag kommer aldrig någonsin igen överge min familj, aldrig mer. Och inte min släkt heller för den delen.  Jag älskar er allihop! Alla kusiner, farmor och farfar, mormor och morfar, moster Marie, faster Birgitta, ja allihop! Och älskade kusin Hanna. <3 Jag kan aldrig förstå vad du måste ha gått igenom förut, men nu har du din lilla älskling och som det verkar en underbar kille vid din sida.

 

Det här kanske blir ett alldeles för långt inlägg, men jag bryr mig inte. Jag vill skriva och skriva och skriva! Mina tankar tar aldrig slut och jag älskar det. Det finns så mkt jag vill berätta och så mkt jag vill att folk ska veta om mig. Jag vill att folk ska veta vem jag är, både de bra sidorna och de dåliga sidorna.  Idag är dessutom en bra dag, jag känner mig glad, ja helt ärligt jag känner mig faktiskt glad. Jag trodde aldrig jag skulle få känna den känslan igen. Och den här gången är jag varken likgiltig eller stressad eller nånting. Det känns så otroligt bra! Vet inte om det är tabletterna eller om det bara är jag. Men det spelar helt ärligt talat ingen roll för alla skratt som kommer ur mig idag, är helt ärliga, inga falska skratt eller falska leenden. Jag mår bra idag <3

Just nu har jag bara lust att skrika "För i helvete droga ner mig så jag slipper känna nånting!!!"

Allt gör ont, allt känns, jag vill bara gråta men kan inte gråta när andra är med den grejen verkar jag aldrig bli av med. Känner mig svag bara, så hemskt jävla svag. Och jag är så arg och förbannad på hur en människa kan vara så förbannat elak. Hur kan han ens leva med sig själv efter allt han gjort? Inte bara allt han gjort mot mig utan även mot andra innan mig. Eller mot sina vänner som han konstant pratar skit om. 

Hur kan en människa vara så elak? Jag kan inte förstå det. Jag förstår att man kan göra misstag, men att gång på gång upprepa dessa misstag, det kommer jag aldrig kunna förstå.

 

Idag fick jag ju ett besked som jag hade kunnat klara mig utan. P har överklagat domen och det ska tas upp i hovrätten. Jag orkar inte med det här mer.. Hur många fler slag ska man behöva ta innan man kan koncentrera sig på att må bra? Det går liksom inte att gå vidare. Det är så många gånger som jag ångrar att jag ens anmälde, att behöva stå ut med den här plågan hela tiden. Alla flashbacks och att det hela tiden känns som att jag måste kämpa för att folk ska tro mig och inte honom.

Förstår inte varför jag känner sån press för det? Jag borde prioritera mig själv och att jag ska må bra, men jag kan inte. Får se om jag klarar mig igenom natten ens.. Just nu känns allt meningslöst, ingenting har någon mening längre. Det kommer troligtvis dröja enda till sommaren innan det ens tas upp i hovrätten, vilket gör att jag kommer få vänta flera månader innan jag kan slappna av igen.

Jag vill bara att det ska vara över! Jag vill kunna leva MITT liv! Sluta med dina försök till att förstöra mer utav mig än vad du redan gjort. DU har förstört mitt liv för alltid, räcker inte det!?

Sitter hemma hos Agge just nu och ska bli bjuden på lite mat. Och kissarna är här nu. Är så skönt att hon är så underbar som tar hand om dom åt mig så jag kan försöka koncentrera mig på att må lite bättre. <3

 

Blir inlagd imorrn bitti, det är bestämt nu. Just nu känns allt så hopplöst att jag inte vet vad jag ska göra ens, känns som att jag kommer vara där länge innan jag faktiskt mår bra igen och sen när det ska upp i hovrätten så kommer säkert nästa bakslag. Slutar det aldrig? Räckte det inte med över 5 år av ren terror?

Idag känner jag mig extremt trött. Fick andra sömntabletter att sova på inatt och det funkade riktigt bra att somna på men det funkade inte riktigt att sova hela natten och hade hemska mardrömmar. Så vaknade med huvudvärk och ångest. Har inga tabletter kvar annat än atarax och det funkar i princip inte när ångesten är så här hög. Är väl därför de vill lägga in mig också, mina antidepp ska ha börjat verka vid det här laget och det är inte meningen att jag ska ha så här hög ångest. Sen ställer min Ptsd till det också..

Idag har jag mkt som måste fixas innan jag ska in. Måste packa lite saker och packa ner saker till katterna. Underbara vännen Agge ska ta hand om dom åt mig <3 Det var nog min allra största oro över att bli inlagd, så det var en sån stor lättnad när hon sa att hon kan ta dom. Och blir det problem så får man bara skicka hem dom igen och så får nån komma hit och titta till dom varje dag och så.

Det är många som har sagt till mig att jag borde lägga in mig på psyk. Och nu lyssnar jag äntligen på dom och läkarna. De mediciner som jag går nu funkar ju uppenbarligen inte som de ska och min sömn och aptit blir inte bättre. Jag har ångest över att läggas in, men antar att då är jag på rätt ställe iaf.

Jag hoppas verkligen det hjälper och jag vet inte hur lång tid det blir. Läkaren sa minst en vecka iaf.

Usch fan att mina stesolid är slut, den här ångesten får mig att vilja lägga mig ner och gråta i panik just nu.

Måste väl ta och börja packa lite så jag är beredd.

Tack alla underbara människor som ställt upp för mig.

Anna, mamma, pappa, kusin Hanna, E.P, Lisa, Bosse, Daniel, Hynta (Putte), Kada (Mattias), Moster Marie, Agge <3 Och ja helt enkelt alla underbara personer på jobbet! Ni är guldvärda som förstår hur jag mår just nu och hjälper mig på jobbet och har överseende med att jag helt plötsligt börjar gråta eller inte klarar av vissa saker. <3

 

Varför får jag den hemska känslan av att ingen skulle sakna mig om jag försvann? Även fast jag borde veta att det inte är så. Men jag känner det inte. Jag känner mig bara tom och ledsen, det finns inget mer kvar utav mig än det..

 Hur berättar man för någon att man känner sig sviken? Att man i alla dessa år känt sig så förbannat sviken?

"Im the evil child" känns det som. Den som ingen orkar bry sig om speciellt mycket. Eller säkert vissa.

Jag tänker tillbaka på dikten jag skrev till mina föräldrar för några år sen och det är så det känns just precis nu.

 

 

Jag faller
Denna smärta, denna sorg
Varje sekund som går
Gör att tankarna blir hemskare
Så trött, Så ensam.
Vart fanns ni när mitt liv dog?

Mina själ är död
Mina ögon kan inte längre le
Hatet, Vreden
Varje dag som går
Är jag glad för att jag överlevt

Ni kommer aldrig få se
Det som vilar inom mig

Ni skulle aldrig förstå
Ni ser det ni vill se
Det här är sanningen
Sanningen om mitt liv
Om smärtan
Om vad ni har gett mig

Önskan om att vreden ska försvinna
Fortsätter att endast vara en dröm
Jag kan inte låta bli
Förlåt mamma och pappa,
Men jag kan inte säga att jag älskar er längre

 

Texten får mig fortfarande att gråta. Jag minns smärtan redan innan jag träffade P. Hur bortglömd jag kände mig, hur det kändes som att allt annat kom före mig. Äldsta barnet ska väl klara sig själv?

Ni kanske undrar varför jag flydde från er, eller varför det var så lätt att släppa allt och bara försvinna bort från er? För jag kände mig inte älskad och det gör jag fortfarande inte. Jag släpper aldrig min stolthet och ber om hjälp om det inte är en rejäl kris. Ni kommer aldrig förstå, ni kommer aldrig få veta hur det känns. Hur hemskt känns inte det? Att inte lita på sina föräldrar? Att känna sig så otroligt sviken och bortglömd.

Ni tror att det var P som tog mig ifrån er, men det är inte hela sanningen. Ni släppte mig redan långt innan. E och L var alltid viktigare de fanns ju alltid där, de flydde inte, de fick aldrig veta den förbannade hemska sanningen mellan er två, mina föräldrar. Ni skadade mig genom att berätta allt. Jag vill inte veta, jag vill inte se. Jag önskar jag bara kunde försvinna... Jag är ju ändå bortglömd utav en utav de viktigaste personerna i mitt liv, som inte ens förstår vad jag går igenom eller hur jag mår...

Riktigt dålig dag.. Allt är bara nere i botten igen... Ska bli kul sen när dom ringer från psyk och jag är packad, de lär dom ju verkligen gilla.

Iaf, skål på er!