Anteckningar

Jag har nu under veckan som gått skrivit ner alla tankar jag fått som bara snurrat runt i mitt huvud hur länge som helst. De har inge samband alls med varandra och en är skriven  den dagen då det var som värst den här veckan.
 
Första: Jag klarade det. Jag orkade stå ut och klara det värsta jag hittills varit med om. Är det därför folk säger att jag är stark? Jag stod ut i 5 år tills det var nog.
Kunde inte släppa den här tanken på hela dagen. Gick och störde mig på att folk hela tiden säger att jag är stark medan jag själv känner mig totalt värdelös och bara svag hela tiden. Får hela tiden höra att man inte är svag när man gråter eller när man visar känslor. Att man är stark som gör det. Men jag känner mig annat än stark, jag bryter ihop lätt, minsta lilla problem och jag kollapsar. Jag försöker göra det bästa utav varje situation. Men jag räcker inte till. Jag har alltid trott att Ensam är stark, men det stämmer inte. Hade ju aldrig klarat det här utan min familj, utan Agge och Anna, och inte heller utan mina underbara arbetskamrater.
Jag hoppas att folk förstår vad de betyder för mig, även om jag inte säger det tillräckligt ofta.
Agge - Som jag känt sen jag var 10, dvs vi har känt varandra i 15 år nästan, vilket är helt underbart. Vi har haft våra motgångar och ändå har vi hållt ihop. Vi behöver inte alltid prata och det har gått lång tid mellan att vi setts eller pratat och ändå så tappar vi aldrig varandra. Och när vi träffas är det som att vi setts varje dag och pratar som riktigt nära vänner <3 Som Agge skrev som en kommentar här på min blogg. "Det är väl det som kallas äkta vänskap?" Och ja det är det :)
Anna - Som förstår exakt vad jag menar när jag säger hur jag känner, som får mig att inte känna mig helt knäpp när jag får mina "moments". Som verkligen verkar bry sig om mig och som frågar mig hur jag mår. Känns som att jag kan berätta allt för henne <3 Det är få jag litar på, men Anna är en av dom.
Min familj och släkt - Så mkt stöd som jag fått från alla, det trodde jag aldrig. De ställer upp för mig jämt och ständigt, tar hand om mig, säger hur bra jag är och att jag förtjänar det bästa. Trots att jag under 5 år knappt har träffat dom så är det precis som vanligt. I min släkt så är man tighta och alla vet nästan allt. Och jag älskar er alla <3
 
Andra: Folk är aldrig de man tror de är. Jag litar inte på någon.
Kan ju säga att det här var en av de dåliga dagarna. Vet inte ens varför jag skrev det för det stämmer inte ens. Men var väl nått jag inte kunde släppa. Mina tankar går sin egen väg hela tiden och jag kan inte kontrollera det. Jag blir låst i mig själv.. Går inåt och stänger ute allt som händer. Det finns inget jag kan göra, utan det är bara att hänga med. Mina tankar bestämmer över mig...
 
Tredje: I believed everything you said to me. I don't even miss you, not at all. Det tog mig bara 2 veckor att glömma dig och sluta sakna dig. Men det kommer ta år innan jag reparerat skadan du orsakade mig. Jag är inte hel. You feed me fables from your head with violante words and empty threats.
Det här var väl en halv dålig dag. Jag tror det talar för sig själv vad det här handlar om. Det är nästan roligt att det tog så kort tid att glömma honom och sluta sakna honom. Tror att känslorna försvann för länge sen, det var som att jag var beroende av honom på nått sjukt sätt. Jag är glad att jag slipper den känslan nu. Folk säger hela tiden att nu borde jag ju kunna slappna av eftersom att det är över. Men det är inte så lätt att slappna av när man är van vid att hela tiden vara stressad och alltid vara beredd på vad som ska hända. Jag vet att jag borde kunna slappna av nu, men jag kan inte.
 
 
 
'On the first page of our story
The future seemed so bright
Then this thing turned out so evil
I don't know why I'm still surprised
Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you'll always be my hero
Even though you've lost your mind

Just gonna stand there and watch me burn
But that's all right because I like the way it hurts
Just gonna stand there and hear me cry
But that's all right because I love the way you lie
 
Now there's gravel in our voices
Glass is shattered from the fight
In this tug of war, you'll always win
Even when I'm right
'Cause you feed me fables from your head
With violent words and empty threats
And it's sick that all these battles
Are what keeps me satisfied

 
So maybe I'm a masochist
I try to run but I don't wanna ever leave
'Til the walls are goin' up
In smoke with all our memories

This morning, you wake, a sunray hits your face
Smeared make-up as we lay in the wake of destruction
Hush baby, speak softly, tell me you're awfully sorry
That you pushed me into the coffee table last night
So I can push you off me
Try and touch me so I can scream at you not to touch me
Run out the room and I'll follow you like a lost puppy
Baby, without you, I'm nothing, I'm so lost, hug me
Then tell me how ugly I am, but that you'll always love me
Then after that, shove me, in the aftermath of the
Destructive path that we're on, two psychopaths but we
Know that no matter how many knives we put in each other's backs
That we'll have each other's backs, 'cause we're that lucky
Together, we move mountains, let's not make mountains out of molehills
You hit me twice, yeah, but who's countin'
I may have hit you three times, I'm startin' to lose count
But together, we'll live forever, we found the youth fountain
Our love is crazy, we're nuts, but I refused counsellin'
This house is too huge, if you move out I'll burn all two thousand
Square feet of it to the ground, ain't shit you can do about it
With you I'm in my fucking mind, without you, I'm out it

 
 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Nuffs

You're to stupid to play with me

RSS 2.0