Jag tänker alldeles för mkt nu för tiden. Har alldeles för mkt tid över. Kommer på mig själv  med att fortsätta precis som vanligt och bara ignorera hur jag mår och alla tankar. Ljuga och säga att man mår bra, eller skratta åt saker som egentligen får en att bara vilja gråta var min vardag i över 5 år, klart det är svårt att sluta. Har fortfarande känslan av att det är fel att vara ledsen, att det är fel att berätta hur man faktiskt känner och mår. Och varje gång det känns som om att jag kan berätta så får jag tankar som ”Men det blir nog för mkt att berätta” eller ”Men den personen skulle aldrig klara av det”. Hur berättar man för någon att man är helt tom inombords? Hur berättar man för någon att man förlorat 5 år av sitt liv? Hur berättar man för någon att man inte längre har några drömmar kvar?

Ibland känns det som folk tror att jag bara gnäller eller är ”emo”. Jag vet inte om folk ser hur jag mår eller bara dömer mig. Det är alltid lättare att prata om nånting och skratta bort det, som om att det inte betydde nått. Känns som att jag gör det varje dag. Vill inte tjata om saker, men ibland så blir det så, att jag ältar i nånting. Försöker att inte prata så mkt om det bara för att jag är rädd för att upprepa saker för många gånger så att folk tröttnar på mig. Hur skulle man inte kunna tröttna på nån som mår dåligt över i princip samma saker varje dag?

Jag har börjat få flashbacks. Flashbacks som känns så verkliga att det gör ont och är skrämmande. När jag var mitt i det så kändes det inte lika skrämmande eller jobbigt. Händelserna bara hände och sen skulle man glömma de lika snabbt. Har blivit tillsagd att det blir en överlevnadsmekanism. Man klarar inte av det så man förtränger det. Jag vill inte behöva uppleva alla de gånger som jag har förträngt. Orkar inte det. Dessa flashbacks är t.o.m. så verkliga att jag kan känna hur ledsen det gjorde mig, hur kränkande det var, hur ont det gjorde. Kan t.o.m. se hur han såg ut när han gjorde och sa sakerna som sårade. Jag vill inte minnas, men jag förstår också att jag måste.

Nästan varje dag är en kamp för mig just nu, bara för att orka göra saker som t.ex. jobba eller ens duscha krävs så otroligt mycket energi. Det blir för mkt ibland. Som igår t.ex. jobba, stressa, träna, umgås med folk, bio, stor folksamling. När jag gick hem orkade jag inte mer, jag grät hela vägen hem och kämpade hela vägen för var så nära på att bara sätta mig ner i snön och ge upp.

Blir imponerad om någon ens orkat läsa alltihop. Jag skäms inte för det, men jag orkar bara inte berätta det för någon utav rädsla. Tyck vad ni vill, att jag är töntig, att jag bara är emo eller vad som helst, helt ärligt bryr jag mig inte. Det finns egentligen ingenting någon kan säga som är värre än allt jag redan gått igenom. Men ändå så skrämmer allt mig. Är rädd för att bli kall.. Vill vara samma gamla Carro som brukade bry sig så mkt om folk, ta hand om folk. Samma gamla Carro som alltid var glad och skrattade. Samma Carro som en gång i tiden inte var rädd för att gå utanför dörren och samma Carro som inte ville ligga en hel dag i sängen utan ville göra saker.

Jag kommer aldrig bli densamma igen..

I guess you didn't care, and I guess I liked that,

And when I fell hard, you took a step back.

And he's long gone, when he's next to me

And I realize the blame is on me.

No apologies, he'll never see you cry,

Pretends he doesn't know that he's the reason why.

You're drowning

The saddest fear, comes creeping in,

That you never loved me, or anyone, or anything

With your words like knives and swords and weapons that

U use against me.

You knocked me off my feet, got me feeling like a nothing.

You can take me down with just one single blow.

You keep switching sides, lying and humiliating me

You have pointed out my flaws, as if I don't already see them

I bet you got pushed around, Somebody made you cold.

But the cycle ends right now, Cause you can't lead me down that road.