Konstig dag..
Igår var nog den allra värsta dagen på länge. Insåg redan på jobbet att jag inte orkade mkt mer. Hade tankar på att gå hem, men höll ut hela dagen som tur var. När jag sedan kom hem så brast det, jag satt bara och stirrade i princip. De ringde från psyk och pratade lite och då brast det bara.
Jag minns knappt vad hon sa utan allt jag kunde tänka på var att inte gråta. Varför känns det så hemskt att gråta? Speciellt inför andra. Det borde inte vara något att skämmas för direkt, eller? Det känns helt enkelt inte naturligt för mig att gråta inför folk. Men ibland går det inte att förhindra. Hon som ringde hörde ju självklart på min röst att jag var nära att gråta och sa att det var helt okej att gråta och att det inte var någon fara. Men jag kunde bara inte, så till slut la vi på efter att jag bara hade sagt mm och okej på det hon sa. Och då kom det. Jag grät i 3 timmar utan stopp, det gick inte att hindra och det var inte ens någon idé att försöka hindra det genom tabletterna. Ångesten var enorm och efteråt blev jag helt färdig. Det jobbiga är att efteråt minns jag knappt vad jag gjorde, minns att jag tog mina sömntabletter och gick och la mig det är allt.
Vet inte varför gårdagen var så hemsk, förstår inte hur jag kunde må så otroligt just den dagen, den var ju precis som alla andra dagar.
När jag vaknade i morse var allt som i en dimma, det var ungefär som att vara bakfull. Men det var ganska skönt ändå, att slippa känna och istället vara lite avdomnad. Var hos läkaren idag och det sattes en ny diagnos och även nya tabletter och samtalsterapi bestämdes. Just nu känns allting mer okej än vad det gjorde igår, men jag antar att det är tack vare tabletterna.
Jag kan inte annat än hoppas på att allt blir bättre snart och att jag slipper det här. Men jag vet också att det är en lång väg kvar. Det finns ingen "snabbfix" när man varit med om ett sånt trauma i över 5 år. Att få hela sin personlighet ändrad på det sättet och att hela ens liv vänds upp och ner.
Det är mkt att vänja sig vid nu. Och det är säkert mkt för folk runt omkring mig att vänja sig vid. Min familj t.ex. de är inte vana vid att jag finns där, jag har i princip varit frånvarande i 5 år så de är också ovana vid att jag nu helt plötsligt finns där hela tiden. Så det är inte bara jag som måste vänja mig vid ett helt nytt liv..
Om jag inte svarar eller om det verkar som att jag inte bryr mig när ni skriver till mig och försöker stötta mig, snälla tro inte att det är för att jag inte bryr mig eller inte är tacksam för all hjälp. Det är för att jag inte alltid orkar. Jag vill att alla ska veta att jag är så otroligt tacksam för allt och när jag får era gulliga och varma kommentarer och sms så blir jag alldeles tårögd för jag trodde att jag var så otroligt ensam. Men jag så mkt kvar i mitt liv och det gäller att vara tacksam för det. Men ibland är det svårt..
Don't break me down
I've been travelin' too long
I've been trying too hard
Been tryin' hard not to get into trouble, but I
I got a war in my mind
Don't leave me now
Don't say goodbye
Don't turn around
I'm tired of feeling like I'm fucking crazy
I've been travelin' too long
I've been trying too hard
Been tryin' hard not to get into trouble, but I
I got a war in my mind
Don't leave me now
Don't say goodbye
Don't turn around
I'm tired of feeling like I'm fucking crazy
Kommentarer
2barnsmorsan
Stor kram<3
Carina
Jag önskar det fanns mer tid. Och ork från min sida. Ska försöka bli bättre. Måste få med mig symaskinen och komma och fixa det jag lovade hos dig. Jag har inte glömt, bara inte fått in det.
Trackback
