20 januari 2013
Detta är vad jag skrev strax efter första delen utav rättegången.
För 4 (5 dagar) dagar sen var första delen utav rättegången. Jag var väldigt osäker på om jag skulle klara det till en början. Men när jag väl kom in i salen kändes det inte lika jobbigt. Efter att jag hade sagt mitt (som förövrigt var det jobbigaste jag någonsin gjort) så blev det paus och jag bröt ihop. Jag bara grät och grät. Det var som att någon hade öppnat en ventil och allt bara svämmade ut. Jag minns inte ens vad jag sa, det är ett stort svartskynke över det hela. Någon sa till mig att rättegången kallas för "begravningen". Allt jag sa gick som på automatik. Hjärnan klarar inte av att ta hand om det så istället så förträngs det. Känner igen mig mkt i det under alla dessa år som har gått. Har aldrig förstått varför det varit så lätt att förtränga. Det är helt enkelt för att hjärnan inte klarar av det, det blir en överlevnadsmekanism.
Kanske ska vara glad att jag inte minns vad jag sa. Efter lunch var det Patrics tur och det var som vanlig, "Hon slog mig först". Precis som när vi var tillsammans, det var alltid mitt fel på nått sätt oavsett vad som hade hänt. Även om han sa förlåt och att det var onödigt gjort utav honom så kom det alltid ett MEN i slutet och han tyckte det hela var mitt fel. T.o.m. när han var otrogen var det mitt fel. Det förstod jag aldrig. Var jag så värdelös och dålig att jag fick honom att vara otrogen?
När började jag ens tänka så här? Jag minns inte ens. Visst har man väl tänkt att man är värdelös nån gång förut, eller snarare mer att man är dålig på nått. Men det har aldrig känts så här förut. Har aldrig verkligen gått runt och verkligen känt och trott att jag är helt värdelös och inte duger till nånting.
Det är så det känns varje dag. Att då behöva vara ute bland folk och göra saker är skit jobbigt. Förut så fick alltid mitt jobb att känna mig behövd, det var det jag hade som gjorde att jag klarade så mkt, att jag fick bekräftelse på att någon faktiskt behövde mig till nånting.
Jag sitter hellre inne just nu och pratar via datorn eller telefon. Det är också ganska jobbigt att folk alltid får fel uppfattning om en. Som när jag t.ex. säger något som "Det är för att jag är en tjockis" eller "Jag är för dålig för att klara det" och folk verkar tro att jag säger så för att få komplimanger eller att folk ska säga emot. Jag säger det helt enkelt för att jag tycker det. Det är bara så och det ändras inte bara för att någon ger mig en komplimang. Den värsta saken folk kan säga när jag säger något riktigt negativt om mig själv är "Men sluta nu". Vad ska jag göra?! Det är den jag är och det jag tycker om mig själv.
Sen första delen av rättegången har jag mått så hemskt dåligt. Kunde inte jobba ens. Åkte dit och försökte och trodde ett tag att det skulle gå. Sen kom den stora nyheten, Monica, våran teamledare hade dött. Då svämmade det över. Och att se alla andra så nedstämda och ledsna gjorde det värre. Så efter lunch åkte jag hem. Grät t.o.m. på bussen. Mamma sa åt mig att släppa ut det och inte hålla det inne. Men jag gör som jag alltid gör, jag tvingar tillbaka det och håller det inombords tills jag mår så dåligt att jag inte klarar nånting längre.
Den här helgen har jag spenderat med att försöka lugna min ångest inte för att det har gått så bra, men jag har försökt ialla fall.
Jag har inte en chans till att försöka börja leva mitt liv förrän allt det här är över. Jag vill så gärna att det ska börja nu. Vill inte behöva må så här. Jag vill också kunna uppleva allt det där normala som alla andra får uppleva.
Den 16 januari 2013 var den värsta dagen i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
