Jag har de senaste dagarna funderat på vad jag är bra på och vad jag älskar. Då menar jag inte människor utan saker och saker man kan göra.  Jag älskar böcker, jag älskar verkligen att läsa! Det hade på nått sätt försvunnit under tiden med P. Ingen motivation till det och kunde aldrig slappna av tillräckligt för att klara av det. Idag har jag fortfarande svårt nog att slappna av tillräckligt för att kunna koncentrera mig på en bok, men det börjar bli bättre. Och jag längtar efter att kunna krypa upp i soffan eller sängen med en bok och bara läsa och läsa och läsa. Är en sån person som läser ganska snabbt och som oftast inte kan slita mig ifrån böckerna. Eller snarare jag brukade vara en sån person, men jag ska tamejfan hitta tillbaka till den personen.

En annan sak som jag älskar, som min mamma påminde mig om igår tack vare ett underbart ”brev” jag fick utav henne. Jag älskar att skriva, det är vad jag är bra på. Jag har lätt för att uttrycka mina känslor i ord. Det är lättare för mig att skriva hur jag känner än att säga det. Men så är det väl för många iofs. Men jag minns att jag brukade skriva dikter, brukade älska att dra ut citat ur böcker som verkligen stämde in på mig eller låttexter. Har börjat komma tillbaka till det lite nu. Det finns inget bättre än att lyssna på låtar som påminner mig om hur jag mår eller som stämmer in på hur jag mår.  Jag saknar att kunna skriva dikter, det börjar väl komma tillbaka lite smått men jag har fortfarande svårt att få fram det. Kan helt plötsligt komma på en fras eller mening och så glömmer jag bort den eller också så vet jag inte hur jag ska fortsätta på den..

Jag är bra på att skriva på dator, det har jag iofs varit redan sen vi fick våran första dator hemma, med windows 95. Brukade sitta och skriva noveller. Har för mig att jag skrev en deckare på ca 30 sidor eller nånting när jag var nånstans mellan 10 – 12. Det kanske är just därför jag älskar gamla tangentbord, älskar känslan av att känna de stora knapparna när man skriver, jag vet att det låter helt knäppt men det påminner mig på nått sätt om hur jag brukade ha det förut.

Jag älskar sci-fi! Speciellt Star trek. Jag kan helt enkelt säga att jag är lite utav en nörd när det gäller såna saker. Åh jag älskar Doctor Who, det enda bra programmet England gjort, hehe.  Det är inte alltid så lätt att komma på saker man är bra på, det är alltid enklare att komma på saker man är dålig på.

Jag är bra på mitt jobb, det är vad jag tycker iaf. Jag känner mig uppskattad där och jag älskar när folk frågar mig om saker så jag får känna mig lite viktig och verkligen visa att jag kan saker. Det är sjukt men jag saknar mitt jobb nu när jag sitter här och oroar mig t.o.m. över hur det går.

 Tror jag hade tur, jag lyckades ärva bra saker från både mamma och pappa. Tekniken och logiken och intresset för kemi, teknik, biologi osv från pappa och språk och att kunna skriva och verkligen sätta ord på mina känslor från min mamma. Alla dessa saker är jag bra på. Därav hade jag aldrig nått problem i skolan.  Okej det fanns faktiskt saker jag avskydde tillslut trots att jag hade lätt för de. Som t.ex. matte, har hur lätt som helst för matte, men jag tycker det är så förbannat tråkigt!  Det enda jag gillar nu är problemlösningar, det är nånting jag också är bra på.  Samhäll och religion var också något jag inte gillade alls, hade inga problem med det men tyckte det var helt ointressant. Historia var alltid lite roligare. Måste nog säga att mina favoritämnen i grundskolan var nog matte, kemi, biologi, svenska, engelska, franska, fysik och teknik. I gymnasiet ändrades allt och eftersom att jag tvingades läsa matte A 3 (!!!!) gånger för att jag låg före alla andra hela tiden så tröttnade jag. Jag ville ha nånting utmanande och  det fick jag inte. Men i gymnasiet var det nog definitivt medicinsk grundkurs som var det allra roligaste och astronomi. Åh vad jag saknar den tiden. Jag minns att jag var glad när jag gick i skolan där, jag hade vänner och det var alltid roligt oavsett vad det var för lektioner. Har kvar alla böcker och papper från den tiden och det står en massa roliga meddelanden vi skrev till varandra på lektionerna. En klassiker måste ju självklart ha varit ”Din mamma luktar curry”. Haha, jag älskar att jag äntligen börjar minnas saker som hände innan P. Förut mindes jag inte de sakerna. Mindes inte ens känslor jag haft förut, mindes inte hur det kändes att kunna skratta och vara avslappnad. Jag längtar efter att det ska komma tillbaka.

 Igår var mamma, Bosse och Erika här och hämtade mig och så åkte vi och käkade. Nu ignorerar jag totalt alla de dåliga sakerna som hände då och tänker bara skriva de bra, Skratten. Erikas och min humor, jag älskar mina systrar över allt på denna jord! De betyder mer för mig än vad mina föräldrar gör. Och jag har saknat dom så otroligt mkt. Blir så glad varje gång Lisa ringer när hon har tråkigt t.ex eller när hon gör sina knasiga ljud haha J  Eller varje gång Erika skrattar och säger alla sina roliga citat från olika filmer eller saker på youtube ”Vilka tokstollar, nu har dom gjort hela båten till en gräddbakelse” haha J Vi är, eller var iaf, tighta tycker jag. Det kan dröja hur länge som helst mellan att vi träffas och ändå så kan vi prata om allt med varandra. Så därför tänker jag nu lova att jag kommer aldrig någonsin igen överge min familj, aldrig mer. Och inte min släkt heller för den delen.  Jag älskar er allihop! Alla kusiner, farmor och farfar, mormor och morfar, moster Marie, faster Birgitta, ja allihop! Och älskade kusin Hanna. <3 Jag kan aldrig förstå vad du måste ha gått igenom förut, men nu har du din lilla älskling och som det verkar en underbar kille vid din sida.

Det här kanske blir ett alldeles för långt inlägg, men jag bryr mig inte. Jag vill skriva och skriva och skriva! Mina tankar tar aldrig slut och jag älskar det. Det finns så mkt jag vill berätta och så mkt jag vill att folk ska veta om mig. Jag vill att folk ska veta vem jag är, både de bra sidorna och de dåliga sidorna.  Idag är dessutom en bra dag, jag känner mig glad, ja helt ärligt jag känner mig faktiskt glad. Jag trodde aldrig jag skulle få känna den känslan igen. Och den här gången är jag varken likgiltig eller stressad eller nånting. Det känns så otroligt bra! Vet inte om det är tabletterna eller om det bara är jag. Men det spelar helt ärligt talat ingen roll för alla skratt som kommer ur mig idag, är helt ärliga, inga falska skratt eller falska leenden. Jag mår bra idag <3

Jag faller
Denna smärta, denna sorg
Varje sekund som går
Gör att tankarna blir hemskare
Så trött, Så ensam.
Vart fanns ni när mitt liv dog?

Mina själ är död
Mina ögon kan inte längre le
Hatet, Vreden
Varje dag som går
Är jag glad för att jag överlevt

Ni kommer aldrig få se
Det som vilar inom mig

Ni skulle aldrig förstå
Ni ser det ni vill se
Det här är sanningen
Sanningen om mitt liv
Om smärtan
Om vad ni har gett mig

Önskan om att vreden ska försvinna
Fortsätter att endast vara en dröm
Jag kan inte låta bli
Förlåt mamma och pappa,
Men jag kan inte säga att jag älskar er längre

Texten får mig fortfarande att gråta. Jag minns smärtan redan innan jag träffade P. Hur bortglömd jag kände mig, hur det kändes som att allt annat kom före mig. Äldsta barnet ska väl klara sig själv?

Ni kanske undrar varför jag flydde från er, eller varför det var så lätt att släppa allt och bara försvinna bort från er? För jag kände mig inte älskad och det gör jag fortfarande inte. Jag släpper aldrig min stolthet och ber om hjälp om det inte är en rejäl kris. Ni kommer aldrig förstå, ni kommer aldrig få veta hur det känns. Hur hemskt känns inte det? Att inte lita på sina föräldrar? Att känna sig så otroligt sviken och bortglömd.

Ni tror att det var P som tog mig ifrån er, men det är inte hela sanningen. Ni släppte mig redan långt innan. E och L var alltid viktigare de fanns ju alltid där, de flydde inte, de fick aldrig veta den förbannade hemska sanningen mellan er två, mina föräldrar. Ni skadade mig genom att berätta allt. Jag vill inte veta, jag vill inte se. Jag önskar jag bara kunde försvinna... Jag är ju ändå bortglömd utav en utav de viktigaste personerna i mitt liv, som inte ens förstår vad jag går igenom eller hur jag mår...

"Han vill ha total makt över ”sin” tjej eller kvinna. Han vill ha fullständig kontroll över hennes känsloliv, begränsa hennes livsutrymme och göra henne helt beroende av honom. På vägen dit hjärntvättar han henne genom ständig växling mellan värme och våld. Makten över henne är hans tillfredsställelse. Inget av detta syns utan på honom…
Mäns våld mot kvinnor förekommer i alla samhällsgrupper och yrkesgrupper och i grunden är det en fråga om makt.

Männen är ofta charmiga och trevliga utåt, och är mycket måna om att dölja våldet mot kvinnan. Mannen som slår lägger ofta över skulden för våldet på kvinnan. Att det är kvinnan som provocerat honom, gjort honom svartsjuk eller inte gjort det som hon blivit tillsagd att göra.

 Du får inte ha ett eget privatliv.
Han är ofta misstänksam mot dina föräldrar och syskon. Markera ofta fel och brister hos dem. Hans syfte med detta är att du också ska ta avstånd från dem och sluta berätta hur du har det.
Av samma skäl ogillar han dina väninor. Han vet att nära väninor berättar allt för varandra. Sådana ”livlinor” måste kapas.
Han vill även gärna flytta ihop med dig så fort som möjligt. Kan hota med att göra slut, och i denna situation som kvinnan oftast redan är i, kan ett nej kännas omöjligt."

Det går inte ens att beskriva hur bra alt det här stämmer in på hur det. Inget syns utåt på en sån man som gör detta. Många kan inte ens förstå hur en människa som kan vara så trevlig kan vara en kvinnomisshandlare. Jag trodde först inte heller på det. Trodde inte att han kunde vara så elak eller att det som hände bara var att han inte kunde kontrollera sig, men jag har nu i efter hand fått reda på saker som bevisar motsatsen. Han planerade allt, han visste exakt vad han gjorde och hur han skulle göra för att få mig att göra som han ville. Han var bara inte beredd på att jag skulle säga ifrån eller försöka stå på mig, vilket i sin tur bara gjorde honom mer arg. Han hade makten i 3 år innan jag började kämpa för att försöka behålla det lilla som fanns kvar utav mig.

Allt började med att han kallade mig för saker, hora fitta jävla idiot kossa dum i huvudet. Första gången han sa något sånt var via telefon för att jag råkade ringa när han kollade på hockey på tv och jag borde ha vetat att han kollade på hockey. Jag minns att jag blev så otroligt ledsen och bara grät och grät, han bad självklart om ursäkt dagen efter men la självklart till att det var mitt fel för att jag hade ringt.
Dessa ord fortsatte och han var snäll och elak från dag till dag och jag skakade av mig det och tänkte att jag kan nog ändra honom eller han bättrar sig nog.

Sen kom första slaget, efter 3 månader, på våran förlovningsdag dessutom.. Jag minns att jag lagade mat och han satt och tittade på tv och jag gick och satte mig bredvid honom och råkade sätta mig på hans byxor på nått konstigt vänster, tänkte pussa honom på kinden för att mysa lite. Istället vänder han sig emot mig och skriker åt mig att sluta sätta mig feta arsle på honom och gav mig en örfil.. Jag gick därifrån och fortsatte att laga maten medan jag försökte hålla tillbaka tårarna.

Minns t.o.m att innan när han hade fått ett utav sina utbrott så hade han knuffat ner mig i sängen och jag hade lagt armarna framför ansiktet för att jag var beredd på att han skulle slå och han fick panik och kramade mig och sa att han aldrig skulle slå mig. Men tydlige tyckte han att psykisk misshandel var okej men inte fysisk. Men sen gick han över gränsen och ju längre tiden gick desto mer allvarligare blev det. Det gick från örfilar till att knuffa ner på golvet eller trycka upp mig mot väggar och hålla fast mig, sen till att sparka på mig medan jag låg ner, sen till att försöka kväva min skrik med kuddar och till sist att dra mig i håret, ta strypgrepp och slå mig med knytnävarna (helst på ställen där han visste att det inte skulle synas).

Jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma det här och han kommer gå vidare till nästa och fortsätta på samma sätt. Alla hans lögner om att han bara gjort det här mot mig, medan han psykiskt misshandlade och ibland tog till våld med sina flickvänner innan mig det har ju aldrig hänt enligt honom. Att han ska söka hjälp är totalt skitsnack. Han kommer aldrig att ändras, han kommer alltid vara så här. Ingen kan ändra honom det kan han bara göra själv. Han försöker få sig själv att framstå som ett offer genom att skylla ifrån sig medan jag fortfarande är fast i att jag även hade en del i det hela.

"Jag vill leva lycklig för att jag är jag. Kunna vara stark och fri"

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville så skulle jag förstå

Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka det är det inte värt
Du kan inte förändra
Du kommer aldrig förstå
Det ända du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Jag tänker alldeles för mkt nu för tiden. Har alldeles för mkt tid över. Kommer på mig själv  med att fortsätta precis som vanligt och bara ignorera hur jag mår och alla tankar. Ljuga och säga att man mår bra, eller skratta åt saker som egentligen får en att bara vilja gråta var min vardag i över 5 år, klart det är svårt att sluta. Har fortfarande känslan av att det är fel att vara ledsen, att det är fel att berätta hur man faktiskt känner och mår. Och varje gång det känns som om att jag kan berätta så får jag tankar som ”Men det blir nog för mkt att berätta” eller ”Men den personen skulle aldrig klara av det”. Hur berättar man för någon att man är helt tom inombords? Hur berättar man för någon att man förlorat 5 år av sitt liv? Hur berättar man för någon att man inte längre har några drömmar kvar?

Ibland känns det som folk tror att jag bara gnäller eller är ”emo”. Jag vet inte om folk ser hur jag mår eller bara dömer mig. Det är alltid lättare att prata om nånting och skratta bort det, som om att det inte betydde nått. Känns som att jag gör det varje dag. Vill inte tjata om saker, men ibland så blir det så, att jag ältar i nånting. Försöker att inte prata så mkt om det bara för att jag är rädd för att upprepa saker för många gånger så att folk tröttnar på mig. Hur skulle man inte kunna tröttna på nån som mår dåligt över i princip samma saker varje dag?

Jag har börjat få flashbacks. Flashbacks som känns så verkliga att det gör ont och är skrämmande. När jag var mitt i det så kändes det inte lika skrämmande eller jobbigt. Händelserna bara hände och sen skulle man glömma de lika snabbt. Har blivit tillsagd att det blir en överlevnadsmekanism. Man klarar inte av det så man förtränger det. Jag vill inte behöva uppleva alla de gånger som jag har förträngt. Orkar inte det. Dessa flashbacks är t.o.m. så verkliga att jag kan känna hur ledsen det gjorde mig, hur kränkande det var, hur ont det gjorde. Kan t.o.m. se hur han såg ut när han gjorde och sa sakerna som sårade. Jag vill inte minnas, men jag förstår också att jag måste.

Nästan varje dag är en kamp för mig just nu, bara för att orka göra saker som t.ex. jobba eller ens duscha krävs så otroligt mycket energi. Det blir för mkt ibland. Som igår t.ex. jobba, stressa, träna, umgås med folk, bio, stor folksamling. När jag gick hem orkade jag inte mer, jag grät hela vägen hem och kämpade hela vägen för var så nära på att bara sätta mig ner i snön och ge upp.

Blir imponerad om någon ens orkat läsa alltihop. Jag skäms inte för det, men jag orkar bara inte berätta det för någon utav rädsla. Tyck vad ni vill, att jag är töntig, att jag bara är emo eller vad som helst, helt ärligt bryr jag mig inte. Det finns egentligen ingenting någon kan säga som är värre än allt jag redan gått igenom. Men ändå så skrämmer allt mig. Är rädd för att bli kall.. Vill vara samma gamla Carro som brukade bry sig så mkt om folk, ta hand om folk. Samma gamla Carro som alltid var glad och skrattade. Samma Carro som en gång i tiden inte var rädd för att gå utanför dörren och samma Carro som inte ville ligga en hel dag i sängen utan ville göra saker.

Jag kommer aldrig bli densamma igen..

I guess you didn't care, and I guess I liked that,

And when I fell hard, you took a step back.

And he's long gone, when he's next to me

And I realize the blame is on me.

No apologies, he'll never see you cry,

Pretends he doesn't know that he's the reason why.

You're drowning

The saddest fear, comes creeping in,

That you never loved me, or anyone, or anything

With your words like knives and swords and weapons that

U use against me.

You knocked me off my feet, got me feeling like a nothing.

You can take me down with just one single blow.

You keep switching sides, lying and humiliating me

You have pointed out my flaws, as if I don't already see them

I bet you got pushed around, Somebody made you cold.

But the cycle ends right now, Cause you can't lead me down that road.