The end

Your feelings are lost inside
You can't hide it or deny it
No one else knows but me
Can't tell anyone not even you

You keep on hurting me with your regrets
Saying I'm sorry, I miss you aint gonna help
In the end

So this time I say goodbye
Cause my feelings are true
And I aint afraid of showing it

Hurting

Haven't heard from you for months
You called me up last night
Saying you had been dreaming of me
I should have known that you would regret
saying all those things to me when you woke up sober
Its the same thing over and over again
each time you where alone and drunk
I miss the times with you when you
couldn't wait to talk with me, even when you were sober
We can't go back, We can't change anything
But we can't let it go

How it all started to fall apart

You disappeared in a blink of an eye
Leaving me here all alone with my thoughts
Worried sick about you, crying my heart out
You called me up months later
Telling me you were alright
We started planning again
I thought everything would go back
To the way it was before
But it never happened
At first I started wondering why you were
Avoiding my questions
And then when you finally had the courage
To tell me that you found someone else..
I didn't know anything could hurt that bad
It took you over two weeks to tell me
You let me think that it was still you and me

I never thought you could betray me like that
I never trusted anyone like I trusted you.
My only friend
My ever lasting love
You broke my heart..

How much more?

How much more can I take?
Mina ögon slutade tindra för länge sen.
So how much more can I take?

Är det tillräckligt?

Under your spell again
I can't say no to you

Crave my heart
And it's bleeding in your hand
I can't say no to you

Shouldn't let you
Torture me so sweetly
Now I can't let go of this dream

I can't breathe but
I feel Good enough
I feel good enough

Drink up sweet decadence
I can't say no to you

And I've completely lost myself and
I don't mind
I can't say no to you

And I'm still waiting for the rain to fall
Pour real life down on me
'Cause I can't hold on to anything

Good enough
Am I good enough
For you to love me too?

So take care what you ask of me
'Cause I can't say no




Tror inte riktigt du förstår. Och jag tror inte riktigt att jag klarar av att försöka få dig att förstå.
I'm sorry, this illusion has caused me a lot of pain.



Lovely..

There's so much more about you that you never let them see
You turn away
But not to me

And I know how they tried to take you
Held you up and meant to break you down
But you can't be

For so long I tried to reach you
I know I'm almost there
I'm close enough for you to see

You've been hiding in the shadows
Have you forgotten how we used to dream
Let me remind you
The light doesn't blind you at all It just helps you see
Can you see

You have become beautiful

And I can't be the stranger
That's been sleeping in your bed just
Turn around and come to me

I feel all the pain inside
And everything you been denied you feel
It's all you feel

Brush back your hair and look around you
Feeling like the truth has found you here
You're here with me
Let love become the mirror
With no fear where you're from

You have become beautiful

Storm

Om ni kom hit för att läsa en glad liten fjoll blogg så har ni kommit fel. Skriver endast när jag är på pisshumör.

How long have I been in this storm
So overwhelmed by the ocean's shapeless form
Water's getting harder to tread with these waves crashing over my head

If I could just see you
Everything will be alright
 If I'd see you the storminess will turn to light
 And I will walk on water
And you will catch me if I fall
And I will get lost into your eyes
And everything will be alright
And everything will be alright

I know you didn't bring me out here to drown
So why am I 10 feet under and upside down
Barely surviving has become my purpose
Cause I'm so used to living underneath the surface

if I could just see you everything will be alright




Får jag åka hem nu? Komma dit där jag är trygg, där inget ont kan hända mig.
Där slipper jag dessa nätter då jag knappt vill sova bara för att känslan inombors nästan får mig att kräkas.
Så mycket lättare, så mycket bättre.
Can someone take me home please?

Jag håller alla på avstånd för jag vet att om det kommer nära kommer det göra för ont.
När jag åkte och träffade Agge och Elin förra (förr förra) veckan blev det nästan för mycket.
Jag började tänka och det svämmade över i huvudet och jag kunde inte andas.
Försökte blockera det men jag kunde inte. Så när jag kom innanför dörren hemma sjönk jag ihop av utmattning på golvet. Ville inte resa mig, ville inte gå längre. Ville bara få bort allting ur huvudet.
Önskade att DU fanns där och tog bort allting och bara fick mig att skratta.
Med DIG tänker jag aldrig, jag bara finns och lever.
DU får mig att känna mig trygg, vacker och bra.
Det värsta jag vet är att vara beroende utav någon och det är det jag blivit för första gången i mitt liv är jag verkligen beroende utav en annan person.
Men DU ser mig inte, DU läser inte mellan raderna och faktiskt förstår att JAG behöver DIG.


8 maj

Jag vill glömma, men jag kan verkligen inte.

Am I no good to you now?

Hur?

Hur kan du minnas när jag håller på att glömma? 4 år snart sen du lovade mig det där och du minns det fortfarande.. Jag hade glömt, jag som lovade mig själv att aldrig glömma.
Vi är så lika, vi vill båda ha våra ?film-liv?. Enda skillnaden är att jag endast drömmer om det när du dyker upp i mitt huvud, medans du hela tiden försöker förverkliga det. Jag gav upp det för 4 år sen.
Trodde du hade förändrats till något jag hatar, har insett att du aldrig förändrades. Det var jag som gjorde det. Du är fortfarande den du alltid varit på något sätt, bara att jag fått se det utifrån de här åren och inte inifrån.

8 maj snart, vill inte ha den dagen igen. Vill glömma den, men lovade mig själv att minnas den för alltid.

Kanske..

Kanske inte skulle ha hoppats, kanske inte skulle ha tänkt att det kanske skulle komma ett mirakel. Skulle ha lagt mig ner från början och gett upp allt. Då kanske jag hade sluppit att ha det så här. Vad händer med mig? Jag sitter och längtar ut, men jag kommer aldrig ut. Är fortfarande instängd i mitt huvud. Vaknar varje morgon och drar upp rullgardinen och tittar ut, så fort jag ser att solen skiner börjar jag dagdrömma om saker jag vill göra och om saker jag vill ska hända. Men drömmar är ju som vanligt alltid bara drömmar och de gör ingen skillnad. Tror många kommer sluta läsa efter att det läst hit ungefär, för ingen orkar höra på någon som pratar om sådana här saker. Är glad att jag skriver det här och inte på min blogg, för här läser färre det jag skriver. Jag trodde för några månader sen att min räddning fanns där och att jag äntligen skulle komma bort ifrån allting. Och trodde så fram tills förra veckan när jag fick reda på att det inte längre var så. Måste lära mig att aldrig bygga mitt liv på en annan person, det är då allting rasar. Man måste bygga sitt liv på en annan person ibland för att klara sig upp ur saker. Men det visar sig ofta att sånna person gör en glad för stunden och att allting sedan rasar. Om det blir som jag hoppas på att det ska bli så ger jag mig av, någonstans långt bort. Jag jobbar i sommar, sen till hösten så drar jag. Finns inget kvar här då i sånna fall. Får bygga mitt liv någon annanstans, långt bort från alla andra. Alla andra kan ju göra hur dom vill utan att tänka på andra och om de sårar dom eller inte, så varför kan inte jag göra detsamma? För att jag vet att ingen annan skulle bli sårad om jag gjorde det. Ja ni tolkade det rätt, Jag VILL att nån ska bli SÅRAD för att jag gör precis som jag vill och bara tänker på mig själv. Men jag har inte den makten, har inte makten att såra någon. För ingen skulle sakna mig som jag skulle sakna vissa andra. Ingen annan skulle vara beredd att offra sitt liv för mig såsom jag skulle göra för andra. Någon gång vill jag vara den som blir omhändertagen helt och hållet, samtidigt som jag bara tänker på mig själv. Någon gång vill jag vara den som slipper göra saker. Orkar inte lasta på mig mer från andra just nu. Jag vill bara lägga mig ner och sova. Ta hand om mig någon, snälla.

Länge sen..

Var ett tag sen man skrev här.
Livet fortsätter att gå lite som det vill. Känner inte att jag riktigt har kontroll över någonting.
Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Senaste tiden har det varit väldigt mycket utav de dåliga dagarna.
Men förhoppningsvis kommer det bra dagar snart igen =)
Idag kanske är en utav dom.
Det är inte likt mig att vara så himla positiv hela tiden som jag är nu. Men jag antar att det är en bra sak ^^
Ha det bra allesammans.

//Nuffs

Lördag.

I?m holding on your rope
Got me ten feet off the ground
And I?m hearing what you say
But I just can?t make you sound
You tell me that you need me
Then you go and cut me down
But wait...
You tell me that you?re sorry
Didn?t think I?d turn around and say..

That it?s too late to apologize, it?s too late
I said it?s too late to apologize, it?s too late

I?d take another chance, take a fall, take a shot for you
And I need you like a heart needs a beat
But that's nothing new


I loved you with a fire red, now it?s turning blue
And you say
Sorry like the angel heaven let me think was you
But I?m afraid




Ja jag vet jag skriver inget vettigt här men jag orkar inte berätta om mitt liv. Inte ens om vad jag gör om dagarna. Så låttexter får duga som en förklaring till hur jag mår.







Gravity

I you forget me
I could stand in the rain for hours
I was saved by love
All the evidence stick into me
Saw the ground of my light
Be my gravity

How will I know
How will I know
How will I know dear
I wanna know

If you forget me
I'll just drift in the skies above you
Ever word are my light
Be my tragedy

You could pull me down
And make everyone listen to me
Singing songs for my world
Be my gravity

How will I know
How will I know
How will I know dear
I wanna know

I could linger inside me
Where would I go
I could drift of behind me
Where I don't know
I could fall into me
I wonder though
I need you to remind me


I wanna know


Colour beautiful

Someone reminded me that everything can not be perfect
Not in love
And everything felt great until I saw you that day
That day
The grief was teared apart and I let sunshine into heart
And I smiled
Your eyes were shining bright
You gave me feelings I could not buy

Everytime I see you I feel great
You make me smile all the time
You wear the colour beautiful
And you wear it proud
It makes you shine
All the time

You're arms were open wide
You kept me warmth when I was down
My guardian light turned to grace
I found my happiness in your face
In your smile
You fill my emptiness with so many colours I've never seen
In life
You painted my every day with you're shades of love

Distracted by your eyes
And the way you make me feel
Dreaming, Wishing to end this life
With you by my side
Walking, Running through my mind
Like a whisper in the sky

Jobbig dag.

Idag har jag återigen en sån där jobbig dag som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Hmm.. måste göra nånting innan jag blir tokig.
Iaf, http://nuffs.bilddagboken.se Lägger upp mer bilder där än vad jag skriver här så. Titta på gott folk.


"Stop! Our I'll kick you in the testicles!"

Tänker.

"Jag kommer alltid att tänka på dig som den toppentjej du är. Hoppas att du inser hur bra du är och låter alla andra göra detsamma. Förlåt för allt jag ställt till med i ditt liv. Jag önskar att vi någon gång vänskapligt ska kunna skratta åt allt vi gått igenom, även om den önskningen ter sig otroligt avlägsen.

Snälla, förstå hur bra du är..."


Ja jag minns, alldeles för väl. Visst har du orsakat en hel del smärta i mitt liv men trots allt så förlåter jag dig. Det kom bra saker ur det onda också. Jag tog tag i mitt liv, men nu tror jag att jag sumpar det igen.
Jag kommer dock aldrig kunna skratta åt det, minnen kan jag prata om.. De bra minnena.

Samtidigt som du gjorde så otroligt fel att göra det på det sättet du gjorde så gjorde jag mycket fel också. Jag kvävde dig och jag insåg inte det.

Men nu är jag lycklig, jag trivs med mitt liv åtminstone. Har lärt mig att det finns bra saker där ute.

Såsom min underbara pojke och vänner som jag aldrig trodde att jag hade förut. Jag var blind.

Elin, Erik och Stoffe, ni är helt underbara. Går inte att beskriva med ord. Och speciellt du Stoffe som står ut med mig varenda dag i princip ^^ Och min deppsamtal då jag är så otroligt ledsen och aldrig riktigt orkar berätta varför jag är det. Du finns där för mig iaf. Du är guldvärd.

Men en sak som jag aldrig verkar kunna förstå är hur bra jag är. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå det. Jag vet att jag lyssnar när någon vill prata, jag vet att jag finns där när någon behöver mig.. Men vad är det med det som är bra?

Sitter allvarligt talat och skakar just nu, antingen är det för att det är så hemskt kallt här i Trosa eller också för att jag är ganska uppriven just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. "Du spänner dig för mycket" skulle nog mor min säga:P

Jag har dock lärt mig en sak utav det som hände och det är att jag ska ta hand om mitt liv själv. Och det tycker jag till viss del att jag gör nu. Ibland märker jag hur jag drar in folk i saker som de inte vill bli indragna i och jag ber om ursäkt för det. Men det är sån jag är, acceptera det eller så är ni inte mina vänner.

Har märkt att jag har en hel del falska vänner som jag bara duger till när de har tid och det orkar jag inte med längre. Jag har absolut ingenting emot att ställa upp för er när ni behöver det. Men förvänta er inte att jag gör det för eran skull utan jag gör det för mitt egna samvetes skull. Jag är för snäll, det vet jag. Förlåter och ställer upp alldeles för mycket. Men jag gör det för att om jag säger nej eller att jag inte orkar så får jag så dåligt samvete att jag inte vet vad jag ska göra. Kan inte förklara känslan, den är helt enkelt bara hemsk.
Nu ska jag nog gå och lägga mig bredvid Patric som sover som en stock tillsammans med kissarna.
Han lär iaf vara varm och gosig :) Bättre än att sitta här vaken och få tokspel på wow.

Over and out. /Nuffs

"Stop! Or I'll kick you in the testicles!"

Trött.

Jag ska alldeles strax ta och gå och lägga mig. Tänkte bara skriva här lite, var ett tag sen man skrev.
Saknar min underbara Patric. Kan knappt vänta tills imorrn då jag får vara nära honom igen. Jag har en känsla av att allt kanske ordnar sig trots allt.
Nu ska jag inte skriva för mycket för då kommer säkert nånting att gå åt helvete imorrn bara för det.
Men men iaf, jag älskar Patric och vi har våra ögonblick men vem har inte det.
Och snart kommer allting kännas mycket bättre hoppas jag.

Jag kanske fick mitt mirakel trots allt. <3

The end

Nu är det slut på skiten.

Tänker

Ja nu sitter jag här igen och tänker alldeles för mycket. Har en känsla av att nånting är alldeles fel med mig.
Min kropp orkar inte mycket längre. På nått sätt känns det som om att den ger upp nu. Trodde bara att det var mitt psyke som hade gett upp.
Jag har gjort så mycket dumt den senaste tiden. Har gjort saker som jag inte ens själv vill göra.
Varför gör jag dom då? Jag vet inte ens själv längre. Om ni som läser det här sitter och tänker "Vilken jävla fjortis" så kan ni ju sluta läsa direkt, för er vill jag inte ha något med att göra. Jag skriver det jag känner och tycker. Och om mina tankar och mina känslor gör mig fjortis så får det väl göra det, men håll era åsikter för er själva.
Allvarligt talat vet jag inte hur mycket mer jag klarar utav det här. Det finns två gränser i livet. Den första gränsen är den gränsen då man pratar om hur man mår och försöker prata av sig med vänner och så. Vilket folk oftast brukar kalla fjortis. Men för alla är det inte ett fjortisstadium, för många är faktiskt problemen verkliga och oerhört jobbiga.
Man kan visa sin smärta på många olika sätt, antingen genom att vara riktigt ledsen, hålla allting inne och till slut explodera i antingen tårar eller i agresivitet eller så är man bara allmänt pissed off på allt och alla.
Gräns nr 2 är när man inte längre orkar berätta hur man mår, när man bara känner hur saker äter upp en inifrån och till slut så ger man upp. Det är då man låtsas vara glad bland folk. Man kan vakna vissa mornar och tänka nu; "Idag känner jag mig riktigt ledsen och behöver verkligen prata med någon". Men sen när man väl möter en väl eller liknande så får man inte fram ett ord utan börjar istället prata om glada saker. Många kan säkert säga att det är jätte bra att göra så. Att ta livet med en nypa salt och skratta och vara glad. Men det funkar inte så jämt.
Det slutar med  att man håller allting inne och börjar skapa en fantasi värld, till slut hinner verkligheten i kapp och man ligger helt hjälplös på marken.
Jag har passerat det stadiet för ett tag sen. Har alltid sagt att jag mår dåligt till folk tidigare. Då hade jag kommit över gräns nr 1.
Sen har vi såklart dom som inte ens bryr sig om gränserna utan alltid skrattar och ler när de egentligen skriker inombords. Jag avundar de människorna. Önskar jag också kunde vara så. Men jag är helt enkelt inte en sån person.
Nu när jag har passerat gräns nr 2 så vet jag knappt ut eller in längre, höger eller vänster. Ja många utav er som läser tänker säkert att nu berättar jag ju om hur jag mår så då kan jag ju inte ha kommit över gräns 2. Men det har jag. För då skulle jag sitta och berätta allt det här jag kommer skriva, för er personligen och inte i en dum blogg över nätet.
Men som sagt, jag vet inte längre hur mycket jag klarar av. Mitt psyke är helt kvaddat, min kropp är paj. Som jag ser det nu, känns det som om jag ger upp. Orkar inte längre tänka på framtiden. De drömmar jag hade förut ser jag inte längre. Att ha skratta har inte längre samma innebörd. Jag skrattar för att folk inte ska se hur jag mår och hur nära jag är på att göra det oförklarliga.
Jag är inte lycklig. Har blivit sabbad så mycket utav andra människor. Vad gjorde jag för att förtjäna det här egentligen. Säkerligen ingenting. Finns inte mycket som skiljer mig från andra människor. Jag är en i mängden. Jag syns knappt. Folk lägger inte märke till mig. Jag är den där personen som sitter i ett hörn och ler lite smått och lyssnar på vad människor säger. Jag tänker inte försöka ta någon plats i någons liv, för jag vet att folk inte tillåter det.
Jag är ingenting, så varför inte ta det stora klivet.
Vet inte hur mycket mer jag klarar, men säg aldrig att jag inte har försökt. Säg aldrig att jag inte har brytt mig.
Så det här kan alla läsa och titta tillbaka på när ni sedan kanske dömer mig för någonting jag har gjort.
Gör inte det. För man vet aldrig hur en människa har det, ni kan inte veta hur det har känts för mig.
Jag vet att jag har varit stark, för annars skulle jag inte sitta här nu. Jag vet att jag har kämpat och försökt göra rätt för alla misstag jag har gjort. Men det har inte räckt.
Alla behöver ett mirakel någon gång i livet. Jag skulle behöva ett nu.


Tie me up with sheets
And hang me from your tree
I'll stay out here all night
It doesn't even matter
As long as I can see
Into your room and feel
Like I'm inside your life
I'll follow you forever

 Don't cut me down just yet
I'll make things right again
Don't close your blinds on me, on me

I will never recover from this
I will never believe in this again
And I can never go back to the way
I used to be before this started

The snow won't go away
My nose runs down my face
No one sees me here It doesn't even matter
And every step I take
I stay in the same place
I can't begin to start again
why can't I just be perfect


You see my ghost and you'll never forget it
My face is as white as the snow that haunts me
Your windows my door and nothing can stop me
Sometimes betrayal can make you happy

Lördag

Jag orkar inte ens gråta över skiten längre. Det är bara onödigt.

Nuffs

You're to stupid to play with me

RSS 2.0