Ja nu sitter jag här igen och tänker alldeles för mycket. Har en känsla av att nånting är alldeles fel med mig.
Min kropp orkar inte mycket längre. På nått sätt känns det som om att den ger upp nu. Trodde bara att det var mitt psyke som hade gett upp.
Jag har gjort så mycket dumt den senaste tiden. Har gjort saker som jag inte ens själv vill göra.
Varför gör jag dom då? Jag vet inte ens själv längre. Om ni som läser det här sitter och tänker "Vilken jävla fjortis" så kan ni ju sluta läsa direkt, för er vill jag inte ha något med att göra. Jag skriver det jag känner och tycker. Och om mina tankar och mina känslor gör mig fjortis så får det väl göra det, men håll era åsikter för er själva.
Allvarligt talat vet jag inte hur mycket mer jag klarar utav det här. Det finns två gränser i livet. Den första gränsen är den gränsen då man pratar om hur man mår och försöker prata av sig med vänner och så. Vilket folk oftast brukar kalla fjortis. Men för alla är det inte ett fjortisstadium, för många är faktiskt problemen verkliga och oerhört jobbiga.
Man kan visa sin smärta på många olika sätt, antingen genom att vara riktigt ledsen, hålla allting inne och till slut explodera i antingen tårar eller i agresivitet eller så är man bara allmänt pissed off på allt och alla.
Gräns nr 2 är när man inte längre orkar berätta hur man mår, när man bara känner hur saker äter upp en inifrån och till slut så ger man upp. Det är då man låtsas vara glad bland folk. Man kan vakna vissa mornar och tänka nu; "Idag känner jag mig riktigt ledsen och behöver verkligen prata med någon". Men sen när man väl möter en väl eller liknande så får man inte fram ett ord utan börjar istället prata om glada saker. Många kan säkert säga att det är jätte bra att göra så. Att ta livet med en nypa salt och skratta och vara glad. Men det funkar inte så jämt.
Det slutar med  att man håller allting inne och börjar skapa en fantasi värld, till slut hinner verkligheten i kapp och man ligger helt hjälplös på marken.
Jag har passerat det stadiet för ett tag sen. Har alltid sagt att jag mår dåligt till folk tidigare. Då hade jag kommit över gräns nr 1.
Sen har vi såklart dom som inte ens bryr sig om gränserna utan alltid skrattar och ler när de egentligen skriker inombords. Jag avundar de människorna. Önskar jag också kunde vara så. Men jag är helt enkelt inte en sån person.
Nu när jag har passerat gräns nr 2 så vet jag knappt ut eller in längre, höger eller vänster. Ja många utav er som läser tänker säkert att nu berättar jag ju om hur jag mår så då kan jag ju inte ha kommit över gräns 2. Men det har jag. För då skulle jag sitta och berätta allt det här jag kommer skriva, för er personligen och inte i en dum blogg över nätet.
Men som sagt, jag vet inte längre hur mycket jag klarar av. Mitt psyke är helt kvaddat, min kropp är paj. Som jag ser det nu, känns det som om jag ger upp. Orkar inte längre tänka på framtiden. De drömmar jag hade förut ser jag inte längre. Att ha skratta har inte längre samma innebörd. Jag skrattar för att folk inte ska se hur jag mår och hur nära jag är på att göra det oförklarliga.
Jag är inte lycklig. Har blivit sabbad så mycket utav andra människor. Vad gjorde jag för att förtjäna det här egentligen. Säkerligen ingenting. Finns inte mycket som skiljer mig från andra människor. Jag är en i mängden. Jag syns knappt. Folk lägger inte märke till mig. Jag är den där personen som sitter i ett hörn och ler lite smått och lyssnar på vad människor säger. Jag tänker inte försöka ta någon plats i någons liv, för jag vet att folk inte tillåter det.
Jag är ingenting, så varför inte ta det stora klivet.
Vet inte hur mycket mer jag klarar, men säg aldrig att jag inte har försökt. Säg aldrig att jag inte har brytt mig.
Så det här kan alla läsa och titta tillbaka på när ni sedan kanske dömer mig för någonting jag har gjort.
Gör inte det. För man vet aldrig hur en människa har det, ni kan inte veta hur det har känts för mig.
Jag vet att jag har varit stark, för annars skulle jag inte sitta här nu. Jag vet att jag har kämpat och försökt göra rätt för alla misstag jag har gjort. Men det har inte räckt.
Alla behöver ett mirakel någon gång i livet. Jag skulle behöva ett nu.