Idag har jag återigen en sån där jobbig dag som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Hmm.. måste göra nånting innan jag blir tokig.
Iaf, http://nuffs.bilddagboken.se Lägger upp mer bilder där än vad jag skriver här så. Titta på gott folk.

"Jag kommer alltid att tänka på dig som den toppentjej du är. Hoppas att du inser hur bra du är och låter alla andra göra detsamma. Förlåt för allt jag ställt till med i ditt liv. Jag önskar att vi någon gång vänskapligt ska kunna skratta åt allt vi gått igenom, även om den önskningen ter sig otroligt avlägsen.

Snälla, förstå hur bra du är..."


Ja jag minns, alldeles för väl. Visst har du orsakat en hel del smärta i mitt liv men trots allt så förlåter jag dig. Det kom bra saker ur det onda också. Jag tog tag i mitt liv, men nu tror jag att jag sumpar det igen.
Jag kommer dock aldrig kunna skratta åt det, minnen kan jag prata om.. De bra minnena.

Samtidigt som du gjorde så otroligt fel att göra det på det sättet du gjorde så gjorde jag mycket fel också. Jag kvävde dig och jag insåg inte det.

Men nu är jag lycklig, jag trivs med mitt liv åtminstone. Har lärt mig att det finns bra saker där ute.

Såsom min underbara pojke och vänner som jag aldrig trodde att jag hade förut. Jag var blind.

Elin, Erik och Stoffe, ni är helt underbara. Går inte att beskriva med ord. Och speciellt du Stoffe som står ut med mig varenda dag i princip ^^ Och min deppsamtal då jag är så otroligt ledsen och aldrig riktigt orkar berätta varför jag är det. Du finns där för mig iaf. Du är guldvärd.

Men en sak som jag aldrig verkar kunna förstå är hur bra jag är. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte förstå det. Jag vet att jag lyssnar när någon vill prata, jag vet att jag finns där när någon behöver mig.. Men vad är det med det som är bra?

Sitter allvarligt talat och skakar just nu, antingen är det för att det är så hemskt kallt här i Trosa eller också för att jag är ganska uppriven just nu. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. "Du spänner dig för mycket" skulle nog mor min säga:P

Jag har dock lärt mig en sak utav det som hände och det är att jag ska ta hand om mitt liv själv. Och det tycker jag till viss del att jag gör nu. Ibland märker jag hur jag drar in folk i saker som de inte vill bli indragna i och jag ber om ursäkt för det. Men det är sån jag är, acceptera det eller så är ni inte mina vänner.

Har märkt att jag har en hel del falska vänner som jag bara duger till när de har tid och det orkar jag inte med längre. Jag har absolut ingenting emot att ställa upp för er när ni behöver det. Men förvänta er inte att jag gör det för eran skull utan jag gör det för mitt egna samvetes skull. Jag är för snäll, det vet jag. Förlåter och ställer upp alldeles för mycket. Men jag gör det för att om jag säger nej eller att jag inte orkar så får jag så dåligt samvete att jag inte vet vad jag ska göra. Kan inte förklara känslan, den är helt enkelt bara hemsk.
Nu ska jag nog gå och lägga mig bredvid Patric som sover som en stock tillsammans med kissarna.
Han lär iaf vara varm och gosig :) Bättre än att sitta här vaken och få tokspel på wow.

Over and out. /Nuffs

"Stop! Or I'll kick you in the testicles!"